April 15, 2013 - 02:42 pm
.. för trygga? Frågeställningen dök upp i samband med att vi fick information om ett event i San Francisco den 15 april (som presenteras här: http://tinyurl.com/coz6j6q|[Are Swedes too Safe?])
Vi lyfter på hatten för en orädd man med mycket känsla och förmågan att väcka mycket känslor:
Naturligtvis kan man aldrig vara för trygg. Samtidigt blir din reaktion på frågan beroende av var du vuxit upp. Som amerikan tänker du i termer av sådana katastrofer som Columbine eller nu senast i Newtown, du tänker på det meningslösa oförståeliga våldet, ondskan som i endast begränsad omfattning drabbat Sverige. Som svensk tänker du i termer av det kollektiva ansvar samhället, staten erbjuder eller ibland påtvingar den enskilde. Ett kollektivt ansvar som tar ifrån individer kraft och kanske också initiativ.
Svenskar som landat på den här sidan Atlanten är mer orädda säger de flesta som varit här en tid. I så fall får David Eberhard’s föredrag den 19 april mer drag av ett väckelsemöte i södern. Och ändå intressant för… var går gränsen mellan förmyndarskap och omsorg om den enskilda?
Många orädda svenskar har under åren jobbat med din tidning. Nordstjernans historia är, som många vet, kantad av färgstarka profiler som gjort utgivningen möjlig. Det är i år 40 år sedan Gerry Rooth pensionerade sig. Han var en trotjänare på tidningen, började redan på 20-talet under Charles Johansen, son till en av grundarna och likaså en viktig person i vår historia. Gerry betydde allt under 50-och 60-talen men hade sin storhetstid dessförinnan. Vi kommer återanknyta bekantskapen med Gerry i nästa utgåva.
Inspirationskälla, påläst ögonöppnare, orädd ... Ulf Nilson!
Under min tid – i en eller annan form 28 år nu i sommar – har få betytt så mycket som vår definitivt orädde kolumnist Ulf Nilson. Som inspiration, ögonöppnare och, då och då, nagel i ögat. Världsmedborgare, konservativ i frågor som gäller samhälle och stat men liberalare än de flesta i sin människosyn. Samtidigt, ja, som Juttan, Christina Jutterström, kortvarig chefredaktör på Expressen (som gav Ulf sparken från tidningen) kanske skulle sagt, han kan vara en “svår jävel” men ack så professionell. Hon glömde kanske det senare, hennes tid blev kortvarig medan Ulf återanställdes omedelbart efter att hon lämnat efter ett år på sin post. En av Sveriges och Nordstjernans mest lästa skribenter är inte svår, han är sin egen.
Ulf är påläst, kunnig, berest och ett vandrande uppslagsverk över nutids-historia. Och, en vänfast “grabb” som ställer upp för dig, dem och det han tror på i alla väder. Det här senare kommer kanske från bakgrunden—uppvuxen i Slöinge, några mil utanför Falkenberg där pappa var stenhuggare, sedermera ombudsman för facket. Han bestämde sig tidigt för journalistbanan och blev volontär på Falkenbergs Tidning. Året var 1949 och efter bara några månader blev han avlönad och började skriva ..för två öre raden. Har man bestämt sig så har man.
Efter några år på landsortstidningar landade han jobb på Åhlén & Åkerlunds förlag och tidningen Se varifrån han skickades ut för att rapportera om Ungernrevolten 1956. “Jag var yngst och ingen annan vågade väl,” säger han själv om det stora uppdraget. Han är orädd världsreportern och han skriver vad han tycker utan omsvep.
Det är nog vad som krävs när man skriver om allt från Ungernrevolten, avrättningen av Lumumba i dåvarande republiken Congo, jordbävningar, krig och katastrofer, till undre världen i Stockholm, undren i Asien, med mera, med mera… listan över världshändelser Ulf rapporterat är längre än för någon annan nu eller sannolikt någonsin levande svensk journalist.
Nordstjernan skrev om hans ankomst till New York. T Edvard Karlsson, Värmlandsfödd make till Alvalene P. Karlsson, fångade den unge nye korrespondenten från Expressen efter hans ankomst 1963 för nu femtio år sedan. Själv fick jag kontakt med Ulf genom en av våra läsare, Bengt Fast, som tyckte vi behövde en stark, oberoende röst.
Visst gjorde och gör vi det. Minns att de fullständigt objektiva sanningarna är få i nyhetsströmmen. Genom att ge röst åt flera åsiktriktningar vill Nordstjernan låta läsaren själv bestämma sin sanning. Det är ju själva grunden för beteckningen oberoende liberal. Tidningen Expressen har f.ö. varit både liberal och oberoende—liksom Ulf, som har en alldeles unik förmåga att få oss att tänka om, tänka till eller tycka till, vare sig vi håller med eller ej.
Han började skriva ganska snart efter att jag blivit fast bosatt i landet men innan jag börjat dagligen engagera mig i tidningens framtid, form och innehåll. Ulf är orädd på det mest osvenska vis; han säger vad han tycker. Han har varit politiskt inkorrekt nu i närmare 65 år med en osedvanligt vass penna. Att spendera en kväll med Ulf är som att resa i tid och rum. Du joggar med Olof Palme i Kyoto under statsbesök i Japan, går sida vid sida med Martin Luther King Jr., droppar ner i stridszoner i Vietnam eller besöker någon av de fyra presidenter Ulf själv besökt i Vita Huset.
Han har just fyllt år ‘grabben’. Vi lyfter på hatten för en man med mycket känsla som alltid haft förmågan att väcka mycket känslor.
Ulf Barslund Mårtensson
PS. Det finns en framsida till den svenska tryggheten. Tryggheten i folkhemmet, från vaggan till graven gör att ingen behöver bekymra sig över hälsovård, dyra försäkringsavgifter eller utbildning—allt finns serverat som något självklart och gör att fler har mod att ta risker och möjlighet att få kompetens till att genomföra våghalsiga ideer.
PPS. Det David skriver om i sin bok handlar om den mer onaturliga rädsla som skapats av regler och lagstiftning i Sverige. Han ser ett paniksyndrom” i landet där i hans tycke ofarliga företelser väcker krav på förbud i “trygghetsnarkomanins” kölvatten. New York’s Borgmästare Michael Bloomberg vill förbjuda super-sized sodas över en viss storlek att serveras på stadens snabbmatsrestauranter. Allt för att minska onaturlig övervikt. Rätt eller fel? Själv skulle jag aldrig drömma om att dricka en liter Coca Cola. Men många gör det och ska då samhället reglera för att minska konsumtionen och därmed följder i form av sjukdomar, diabetes, övervikt? Var går gränsen för var samhället eller staten ska låta individen få förstöra sitt eget liv? Och, vem betalar? För det är ju ytterst det det handlar om.
Ulf Nilson photographed visiting "his" New York. Photo: Henrik Olund.
0 comments
December 21, 2012 - 04:59 pm
The holiday season is a time to reflect on the year gone by. You have the time to think about ups and downs, any errors or mistakes you did or didn’t make and express gratitude to all those who have made a positive impact on your year. As such a positive impact, I want to thank you for being a loyal Nordstjernan reader and friend.
You are the reason we go to work each day, cover events, sit by our computers, crack out words or lick labels, and you are the reason we constantly strive to be the best we can given our resources. I thank you for the opportunity to keep you informed and entertained. I know that everyone who has been part of creating the content for each issue shares my thanks.
Allow me to take this opportunity to also thank those who one way or another contributed to the content of Nordstjernan. Amanda, Anders, Bo, Bob, Carl, Cecilia, Chipp, Chris, Eva, Emilia, Erik, Guy, Hanna, Jessica, Jim, Kerstin, Klas, Leif, Lisa, Marianne, Mette, Mona, Mitch, Muriel, Niclas, Nils, Olle, Pernilla, Roxie, Ted, Ulf x 2… everyone! Without you, Nordstjernan would not be what it is and my life would be a lot less fun.
We pride ourselves on open communication with our readers and this year we ventured into some new channels online, started supplying some of our material in a video format and further developed our presence in the social media world. This opens up even more lines of contact with you and has made us all feel an additional amount of gratitude and connection with each and every one of you. We read every comment in every channel, so please keep them coming!
As most of you know, the way I see it, working with Nordstjernan is both a privilege and an obligation—and that privilege, that honor, has never been more fun than today. And, working with and for Nordstjernan has never felt better. Never better!
Ulf Nilson is hopeful but not overly optimistic about the world we’re in today. No one can be solely optimistic with so much evil around but as for me, with the opportunities I have, I adhere to the principle of every man trying to do as much good as he can here and now to those lives we touch or can reach out to one way or another. Now.
Not too long ago, someone—I think it must have been one of our religious leaders—said: “Do as much good as you can, for as many people as you can, as often as you can, wherever you can, for any reason you can, for as many days as you have.”
Begin today. Begin with just a smile.
Continued Happy Holidays! Christmas may be over when some of you read this, and let’s make 2013 a good, safe and happy year together.
Wintery view of Strandvägen, Stockholm from the water. Photo: Henrik Trygg – Stockholm Visitors Board
0 comments
October 15, 2012 - 09:56 pm
Det har varit en period av Aquavit och kungligheter. Aquavit med stort a. “Vår” skandinaviska restaurant, som blev riktigt Skandinavisk igen under Marcus Jernmarks säkra hand, fick i månadsskiftet september-oktober en Michelinstjärna. Det är stort, inte lika stort som i Europa men innebär ett erkännande för Marcus, som tog över efter den omåttligt populäre Marcus Samuelsson. Inte för att vi tvivlade: Nordstjernan har tillhört Jernmarks fan club sedan han första gången dök upp på 600 Park under dåvarande generalkonsuln Kjell Anneling.
Restauranten som i år också firar 25-årsjubileum har gått igenom några kockar genom åren men de allra starkaste korten, Marcus och Marcus, har varit unga, relativt oprövade när de rekryterats. New York är en av världens krogtätaste städer. Konkurrensen är benhård. Det krävs mod att starta up i en miljö som är långt ifrån ljummen, lagom och ändå mer av uthållighet och kompetens för att hålla sig kvar. Eloge och en varm applåd till det namn som funnits i kulisserna hela tiden: grundaren och huvudägaren Håkan Swahn, som startade upp nu för 25 år sedan och klarat många turer under årens lopp – några vi sett och säkert många vi inte tagit del av. Grattis Håkan.
Att Kungen har stort K är det inget tvivel om. Vårt svenska kungapar bidrog dels till glansen i New York under SACC New Yorks Green Summit och den kungliga galamiddag som följde på kvällen – för övrigt sponsrad av Aquavit. Senare samma vecka reste de ut till Midwest för att dels närvara under 150-årsfirande på Gustavus Adolphus College, dels närvara under den formella dedikeringen av den nya paviljongen på American Swedish Institute, Carl and Leslie Nelson Cultural center.
Det är almänt känt i mediakretsar att vår svenska kung inte alltid är så lätthanterlig och inte alltid lätt att fotografera. Om det nu inte var så att han var kung skulle flera kanske givit honom epitetet “lite tjurig”. Å andra sidan, om han inte varit kung hade vi inte haft anledning att ha några åsikter alls och om sanningen ska fram, vill vi egentligen att kungen ska vara tillgänglig? Kanske, kanske är det alldeles på sin plats att han inte alltid är så tillgänglig. För, var vore strålglansen om vår monark valt att vara som alla andra?
Kungahuset har ett symbolvärde. Det blir sällan tydligare än “härute” – i diasporan. Ju mindre symbol, ju mer människan skymtar fram med de fel och brister vi faktiskt alla har, desto mer bleknar symbolen. Det är vad som händer i Sverige just nu.
Olle Wijkström skriver i den här utgåvan om ett arrangerat fotomontage. En satir som är direkt förnedrande för kungahuset. Det har tagits fram av en av Sveriges bästa fotografer, en person vi samarbetat med vid flera tillfällen, Elisabet Ohlson Wallin. Bilden är spektakulär och får anses som ett sensationellt sätt att fånga tidsandan i Sverige – för det gör den efter de senaste årens öppna kritik av kungahuset. Det känns samtidigt som att en av Sveriges skickligaste fotografer rider på massmediavågen. Helt i onödan.
Ohlson Wallins porträtt är träffsäkra, tidigare konceptuella serier och egna projekt har varit starka och alltid tillfört något. Hennes bilder väcker alltid känslor – oavsett om hon fotograferar prostituerade sprutnarkomaner, aidssjuka kvinnor i Afrika eller våld bland barn. De har fört fram aspekter av livet, människan, samhället eller omgivningen som leder till eftertanke och kommentar.
Den bild som debatterats på sistone av kungen, hans vänner och drottningen blir mer elak än satir men ska också ses mot ljuset av Ohlson Wallins senaste projekt, den serie där Kungasatiren skall ingå hon kallar “Ack fosterland du sköna.” Hon tar i den upp teman som av en eller annan anledning sällan får kraft i medierna och sällan debatteras öppet i Sverige, den Svenska “flatheten” eller tystnaden då skandaler eller felgrepp träffar
Det känns osmakligt och onödigt att personerna i den satir som publicerades häromveckan förminskas och förnedras. Vi är alla människor. Vi gör misstag. Det gäller kungar, det gäller fotografer och även publicister.
Vi människor behöver symboler. Det vore nyttigt för alla kungahusets belackare att bege sig till svenskbygderna eller till New York i samband med att kungahuset sprider glans för att få en känsla av hur stark symbolen kungahuset är för bilden av Sverige i utlandet. Hur stark konstaterade vi på tidningen redan vid starten 1872, då vi skrev om Hans Majestäts Kung Karl den 15 insjuknande och död.
När jag den här veckan gick igenom gamla läggar kom en tår fram. Jag sökte just vår hantering av de kungliga och fann en förstasida om Prins Bertils besök i Minnesota i samband med 100-årsjubileet av delstatens grundande. Året var 1958. Reporter var en ung korrespondent på Expressen som frilansade för Nordstjernan. Jag kom att lära känna Minnesotakorrespondenten långt senare, riktigt väl först under hans tid som Generalkonsul för Sverige i New York. Hans namn, Arne Thorén; mångårig vän, till mig och min familj liksom framför allt, tidningen. Vi saknar honom.
Som New York “korre” på Expressen kom han senare att ersättas av en annan ung journalist som gjort kometkarriär efter sin bevakning av Ungernrevolten ‘56. Just det, Ulf Nilson, en annan stark röst och god vän. Ingen är felfri men Arne hade på sitt och Ulf har på sitt sätt en egenskap som jag kommit att värdera mer än mycket annat, de var eller är, vänfasta.
Detsamma gäller våra svensk-amerikanska vänner, som håller så hårt tag i det svenska men inte alltid har så lätt att numera finna rätt symboler och representanter för det de strävar efter att tillhöra. Kungen fungerar “härute” och Sverige: Bättre vänner än de Kungen och Drottningen just besökt finns inte!
Ni finner tidningssidan från 1958 på sid 16. Ni ser den omtalade bilden av kungen och hans vänner bara online, på http://ohlson.se – men, tittar på egen risk.
Ulf Barslund Mårtensson
Man svalt och hade det fattigt och eländigt i Sverige men de tidiga svenska invandrarna till Amerika sökte också frihet. Frihet från religion, frihet från ståndssamhället, från fattigdom och livegenskap under det dåvarande svenska systemet. Ett medborgarrättsbevis från 1876, återgivet här ovan, innehåller texten:
..that it was bona fide his intention to become a citizen of the United States of America, and renounce forever all allegiance to any foreign Prince, Potentate, State or Sovereignty whatsoever, and particularly to the King of Sweden of whom he was heretofore a subject.
..and that he doth absolutely and entirely renounce and abjure all allegiance and fidelity to every foreign Prince, Potentate, State or Sovereignty whatsoever, and particularly to the King of Sweden of whom he was heretofore a subject.
Idag, nästan 140 år senare, då kungen blivit marionett och inte längre representerar övermakten och de högre stånden i samhället mer än till namnet är det just anförvanterna till de som lämnade för att undslippa “Kunglig Majt” som håller honom högst. Kungahuset blir en tydlig symbol för “det svenska.”
0 comments
September 14, 2012 - 12:14 pm
We asked if you’d enjoy color with our last issue before the hiatus. We’ve gotten hundreds of responses. Here’s one we particularly enjoyed:
“I don’t think that color makes any difference to me but it might for any potential reader. I’m mostly interested in the different stories that one might not read in a regular newspaper. Regards”
Ben Olofson
Ben’s comment illustrates why we have been able to increase readership while most general newspapers have been going down in circulation in recent years—allowing me to stress that the more you interact with us, and the more you keep sending us comments, tidbits, photos from events or special people in your area, organization or circle of friends, the better we can—and will—serve you as YOUR paper. I may be signing this column but it is you, the reader, who “runs” it.
Nordstjernan turns 140 years old on September 21. I’ve spent a lot of time going through its historic pages this year, and one thing became clear: As fascinating as many of the writers, editors and contributors are, the newspaper itself is larger than any individual, and those of us working on it are really no more than caretakers while you are the real “boss.”
We’ve chosen to run a page from the newspaper’s 50th anniversary in this issue (p16)—from September 1922—at the time considered a major feat. The first and last paragraphs of reader Emma Blomquist’s poem says it all:
Femtio år vår “Stjerna” har
Lyst och lyser lika klar
Ännu för vårt svenska folk
Alltid rätt och sannings tolk
[The Star for fifty years
Shone and shines as ever bright
Still here for our Swedish people
Always truthful always right.]
- - -
Hur än tiden skifta må
Blif vår “Stjerna” du ändå,
Lys vårt goda svenska folk,
Bliv dess talisman och tolk.
[However times may shift
Stay our Star don’t go adrift
Enlighten our Swedish kin
Become its voice, its ear.]
We will continue to increase our coverage of different aspects and opinions in and of Sweden and Swedish America. We are as hitherto interested in EVERYTHING that goes on in Swedish America. No news is too small to cover in Nordstjernan or at nordstjernan.com. I have sometimes called Nordstjernan a bulletin board for Swedish America.
We will always remember our roots, not only our mutual roots in Sweden but also the roots of Nordstjernan. Working with this newspaper is, as always, both a privilege and an obligation. An obligation to history and tradition. We’d like to think we have met the obligation so far. And we’ve certainly enjoyed the privilege. Guiding principles for the future are brighter, better, more and always “in keeping with the times.” Never better!
We are continuing with color. Here are a few examples of the comments we received:
Yes, the color is beautiful. I hope you will continue using color because it greatly enhances the newspaper. Nordstjernan is getting better with each issue!
Louise Heath
Please, keep the color in Nordstjernan it really makes a difference!
Ann-Margret Westin
Color. Yes!!!
Viktoria Sundqvist
Color. Great!
Walt Anderson
Color wows, its instant appeal makes pictures stand out and thereby provides additional subject information and enjoyment. Nordstjernan’s learning readers’ feelings results in a “Crossing the Rubicon” event. Cordially,
Ernest Zappulla
The use of color in several of your photos is TERRIFIC! Keep it up ... add more! If my hometown weekly newspaper, the Cannon Falls Beacon, in Minnesota, can produce a goodly amount of color each week, I certainly encourage Nordstjernan to do the same.
Also I find the articles on the various provinces very interesting, but the accompanying maps sometimes confusing. Add more photos to these articles.
Thank you and CONGRATS!
Dale Munson
In my opinion, it’s a great look! Nordstjernan was due for a little bit of updating. Added was a welcome color splash. Was more drawn to picking it up to read it.
Kerstin Chalupa
Color YES!! The Vaxholm photo was gorgeous, the soccer team “so Swedish.” Keep using color!
Eric Lund
Överaskning i brevlådan. WOW! Färgbilder fram och bak. Snyggt, trevligt och definitivt en fröjd för ögat. Hoppas det blir permanent och kanske också på flera sidor? Ser fram mot nästa nummer med färg. Vänligen,
Sture Skarin
Dearest friends/kära vänner,
Absolut!! Yes-ja-tusen tack för färg! It’s a beautiful, beautiful upgrade. Well worth the wait. Thanks so much.
Birgitta Ericsson
Who would not like color! I have liked your newspaper for many, many years. Now, with color I will like it even more. Hoppas ni får en skön semester och tid att njuta av den. Med vänlig hälsning
Anita Taylor
Yes, the color is great and adds a lot to your paper.
Kaisa Killam
Jag gillade verkligen färgtrycket på senaste upplagan av Norstjernan. Tidningen ser modernare och mer attraktiv ut. Helt klart ett steg i rätt riktning inför nästa sekel.
Robert Åkerblom
Yay! Color, at last, I love it. Of course it’s important. It adds a lot of interest and I’m sure will add to the number of subscribers. Sweden’s landscape is so beautiful—we need to see more of it (in color of course).
Bob Burman
Color adds a very nice touch, thanks.
Jon Carlson
Color has made a difference!
1. The paper stays visible amongst other papers and periodicals.
2. I have shared it with more people because of the color making it more visible when guests visit.
My name is Susan Bianucci. I chair the Swedish American Hall Library and Archives in San Francisco and work with Muriel Beroza, Astrid Olsson and Ulla Sabelström. So many of us are thankful beyond words for both Muriel and Ted and Nordstjernan for printing their articles and having a record of our west coast history in print. Thank you for all you do to put out the paper. A group of us are working on getting you new subscribers.
Susan Bianucci
Wishing everyone a wonderful autumn and rest of the year!
Ulf Barslund Mårtensson
Editor & Publisher, Nordstjernan
P.S. Thank you, all who responded, Susan Bianucci for mentioning new subscribers—and thank you Leif, Muriel, Ted and all of you (I do mean ALL) who make Nordstjernan possible. We look forward to another century, at least. And, as a matter of fact, if every subscriber brings in one new subscriber we’ll carry only color before Christmas ... it’s a promise!
0 comments
June 07, 2012 - 01:18 pm
A legend that is still much alive and thriving was born in the offices at 52 Broadway in New York City: At noon on Saturday, September 21, 1872, the first issue of America’s Swedish newspaper, Nordstjernan, appeared on newsstands in the Manhattan district of New York. J.P. Hollers was its first editor-in-chief and Carl Nordell the first business manager.
When Nordstjernan published its first issue, Ulysses S. Grant, the victorious Union military commander from the American Civil War, was in the last weeks of campaigning for what would be his reelection to a second term as 18th president of the United States. Meanwhile, in Sweden, crop failures were forcing families whose ancestors had tilled the soil for hundreds of years to flee famine and certain annihilation.
Before Nordstjernan celebrated its first ten years of publishing, more than 4,000 Swedes a month were arriving at the docks in New York. A few made golden fortunes and sailed triumphantly back home to Sweden. Others put down roots and sent money home for other family members to join them. Passenger traffic statistics on emigrants from Gothenburg from January-July 1880 show that 26,410 departed to the U.S., while only 383 returned to Sweden.
As Swedish immigrants arrived by the shipload daily, the need for a publication to serve them became clear. Thus, the Svenska Tryckföreningen i New York began publishing Nordstjernan. It sold on newsstands each Saturday for six cents per copy, or $3.00 per annual subscription (later reduced to $2.00 per year and five cents per copy after reader protests). In that day, a salary of about $25 per month was considered respectable for the average worker.
The fact that all articles were in the Swedish language indicates that most readers hadn’t become comfortable with English. Each issue of Nordstjernan was only four pages, and about one third was advertising. With space tight, significant news items were seldom more than a paragraph long. Presumably, international events were no longer as important to Nordstjernan’s readers as the notices from the Royal Household, deaths, ship sailings and even unclaimed letters, which were listed by the New York post office and held for Swedes to fetch. This service continued well into the twentieth century.
Over time, Nordstjernan’s format evolved into a reliable weekly assortment of vital information, news of Sweden and America, thought-provoking political and social commentary and, in what comprised a good portion of each issue, serialized novels. Rather than act as a platform for deep discussion and debate in the Swedish American community, one of the paper’s most important roles was entertaining its readers.
It’s all about the people
The Svenska Tryckeriföreningen i New York was a group of immigrant families: Among the early investors were local businessmen Sven Rydén, Isak Edenborg, Andrew Lefvrén, Martin Nilson and Håkan Johansen. Johansen, an immigrant watchmaker from Kalmar, secured sole ownership of Nordstjernan around 1879, and it would remain under Johansen reign for three generations. Håkan’s son Charles took over in 1897. Charlie K, as he was generally known, was the only one of the Johansen owners who devoted his entire life to the newspaper, and he did so quite successfully. JP Hollers faithfully stayed on as editor until his death in 1891, succeeded by Vilhelm Hallander, later Vilhelm Berger and later still, in 1910 or 1911, by the Swedish-American author Ernst Skarstedt, who previously had edited the San Francisco paper Vestkusten (since 2007 incorporated with Nordstjernan).
For nearly half of Nordstjernan’s 140 years, there was one man who maintained the ties between those who migrated from Sweden and those who remained in the old country: Gerhard Theodore Rooth. Rooth, known to everyone as “Gerry,” joined the paper in the late 1920s as sportswriter and assistant to the editor. He went on to found Swedish-American groups and welcome illustrious Swedes visiting the U.S. for over half a century. With his enthusiasm and outgoing personality, he rightly deserved the title he earned over the years, “Mr. Swedish American.”
During the many years of his work with Nordstjernan, he hosted hundreds of Swedish groups in the U.S. and escorted hundreds of Americans to Sweden. It was jokingly noted that those who knew Gerry were familiar with four major Swedish cities, Stockholm, Gothenburg, Malmö — and Surahammar. For it was in that middle Swedish industrial city that Gerry first saw the light of day, and to which he returned whenever possible. He was master of ceremonies for the Swedish presentations at the New York World Fairs in 1939 and 1964 and at the first Sweden Day in 1941 and for many years thereafter. In 1953 he bought Nordstjernan from George Johansen, son of Charles K. and the third-generation Johansen with the paper.
1972 was an important year for Nordstjernan, as it celebrated its 100th anniversary with Princess Christina as a guest, and for Gerry himself as he was chosen “Swedish American of the Year.” Gerry transferred ownership to a stock company, Swedish News, Inc., and he became Editor Emeritus, still writing about sports and his many other interests. His love of Sweden as well as Swedish America, his joy in people, his devotion to his family, and his deep feeling for Nordstjernan continued until his passing in June 1983.
Nordstjernan would not have existed if it weren’t for the efforts in the 1970s and 1980s by iconic personalities like Gerry, who left the reigns to Gunnar Björkman as publisher, and Alvalene and T. Edward “TEK” Karlsson as editors, in 1973. Björkman left his position in 1986 but Alvalene would continue on for several years, for the last ten alongside Ulf. She remained a popular weekly columnist until her passing in 2005.
Ulf Barslund Mårtensson first became involved with the newspaper in 1985, a little over 1,200 issues of Nordstjernan ago, as Swedish News Inc. issued new shares to ensure a smooth transition to new production techniques and to meet the demands of a rapidly changing publishing industry.
Since taking up full residency and later becoming naturalized citizens, Ulf and Mette have worked to insure the newspaper’s and the services of Nordstjernan Swedish News’s survival into the 21st century. Supporting every single institution and group in Swedish America by supplying a platform to reach larger groups of Swedish-Americans and Americans with an interest in the Nordic region and Sweden: First through Nordstjernan, which started publishing books again in 1997, later through the quarterly Nordic Reach Magazine and today through digital issues of all of the periodicals, through a long list of social media and other channels, including film and video documentaries and a digital newsletter aptly named Sweden Today.
Electronic work platforms and a long list of part time stringers and colleagues have enabled Nordstjernan to once again become a true heart of the Swedish-American universe. We are proud to say that at no point in its history has Nordstjernan touched as many hearts and minds as it does today.
Ulf Barslund Martensson
Editor & Publisher, Nordstjernan
Covering presidents and kings, notables from John Ericsson to Ann-Margaret; from Charles Lindbergh’s Atlantic crossing to Buzz Aldrin’s setting foot on the moon; from the Swedish-American colony in Jerusalem to the Great Depression, Prohibition and World Wars, Nordstjernan has covered it all, with over 7,000 issues through 140 years of continuous publishing and is today the only remaining Swedish-American classic periodical, out of the over 1,500 that once existed.
0 comments
June 05, 2012 - 01:08 pm
So many of our readers that are not fluent in Swedish were wondering about the card image we ran in our latest issue. It’s repeated here and was included in a letter to us with a congratulatory note from a subscriber.
The card was part of a stack of letters that had belonged to our subscriber’s grandmother, who emigrated from Sweden in May 1892. Like so many other young Swedish girls she found work as housekeeper and ended up in the Bronx A couple of years later she met her husband. Soon after the marriage in early September 1894, she started a subscription to the Swedish newspaper and received the card and receipt in the mail from the then publisher.
To me it felt unreal.
I had at the time just finished a brief history of Nordstjernan for Sweden Day on June 16 where Nordstjernan and its heritage is celebrated (you find the story on page 5 in this issue as well).
Every time I do, I end up spending hours going through the old archives, disappearing into the people, stories and world events covered by us through the years.
It is really all about the people. They say that the history of Sweden is the history of its Kings. It is equally true to state that the history of the Swedish press in the United States is the history of its publishers and editors and I would like to add an even more important ingredient—its readers.
As you will find in the brief history, the publisher in 1894 was Håkan Johansen, a watchmaker originally from Kalmar, Sweden. The Johansen family had secured sole ownership in 1879 after a few tumultous years after the start in 1872. The newspaper was to remain under Johansen reign for three generations.
Håkan Johansen kept up his job as a watchmaker but must have spent some time at Nordstjernan as well because it’s his signature on the card above.
This is what he looked like, Håkan Johansen, in a photo from a commemorative issue as Nordstjernan turned 50 in 1922:
We cannot offer a photo of Emma Mogren and it is really too seldom we have an opportunity to meet with our readers.
One opportunity soon is Sweden Day, in June. If you come—we are not the hosts for the event but please seek us out—consider yourselves guests of honor, each and every one of you!
Sweden Day has been celebrated every year since 194. It is a day to celebrate Sweden, being Swedish and the traditions and heritage we all share. Sweden Day’s first Master of Ceremonies in 1941 was Gerry Rooth, sports writer, editor and later publisher of Nordstjernan—he was connected to the newspaper one way or another for almost half of our 140 years.
Sweden Day is celebrated at Manhem Club in the Bronx, just off I295 - easy if you have a car but public transportation is a bit limited, you have to catch the Throggs Neck Express bus. See http://www.swedenday.com for directions.
Welcome to your and our celebration on June 16!
Håkan Johansen, watchmaker originally from Kalmar and publisher of Nordstjernan during the early years. First of three generations Johansens to run the paper.
0 comments
June 01, 2012 - 01:13 pm
Det gör det ofta men den här gången kändes det lite extra. En prenumerant skrev och gratulerade till våra 140 år - och det värmer alltid - men nu fick vi också reda på lite mer. Vår prenumerants farmor föddes 1867 i Åmål och kom till Amerika 1892. Som så många andra nyanlända svenskor tog hon arbete som hushållerska och hamnade i the Bronx. Här träffade hon sin man, de gifte sig i September 1894 och kort därefter beställdes en prenumeration på den svenska tidningen. Ja, ni ser kortet härintill. Det skickades ut av urmakare Håkan Johansen från Kalmar, som vid det laget drev tidningen – första generationen av tre Johansens vid rodret.
Det känns overkligt.
Jag har just avslutat en nedkortad text om Nordstjernans historia för Sweden Day i New York i Juni. Det blev en djupdykning ner i mina gamla textarkiv som inte rörts så mycket sedan 1996 då vi firade 125. (Urmakaren och andras historia kommer också i nästa utgåva)
Man brukar säga att Sveriges historia är dess kungar. Inget kunde vara längre från sanningen men om vi använder den liknelsen så blir Nord-stjernans historia en berättelse om dess redaktörer och utgivare. Så grep jag mig an Nordstjernans historia då, 1996. Av praktiska skäl, hur skulle jag egentligen kunna skriva om de som alltid betytt mest för tidningen, nämligen dess läsare? Det är du som läser detta som “gör” tidningen, är tidningens själ. Tveka inte att dela med dig av åsikter, historier som den ovan eller ideer. Kan vi så möter vi förväntningar eller önskemål, lyssnar; gör vi alltid.
Jag får inte sällan frågan om vi kommer överleva lika länge till som tidning. Svaret är givet. Som tidning i sin nuvarande form finns vi kvar i 10-15 år som mest. Appar och digitala format kommer att finnas sida vid sida med tryckta tidskrifter under en tid, lite som förr i Sverige med manuella växellådor och automatväxlade bilar; de samexisterar men förr eller senare tar det praktiska över. 60-70 procent av kostnaderna för en tryckt tidning är papper, trycksvärta och distribution… Hur ska fortsatt tryck kunna motiveras i ett längre perspektiv? Redan i januari i år hade 19% av Amerikas befolkning en “tablet” – en iPad eller liknande. Kombinera det med elektroniska läsare, Kindle, Nook mm så har över en tredjedel av befolkningen tillgång till digitala publikationer. Antalet användare dubblerades bara under julsäsongen 2011 och det fortsätter.
Paragrafen ovan ska inte tas som en varning. Vår tryckta upplaga har konstant ökat under de senaste tre, fyra åren så vi fortsätter, med manuell växellåda parallellt med andra modeler online under lång tid framåt—just kontakten med läsare, generellt och när den går genom flera generationer, värmer och gör att vi växer och får ständigt ny kraft. Nordstjernan som institution är evig, det känns när man går över alla de historiska kast och stora och små händelser tidningen speglat och själv levt i.
Nordstjernan, vi, uppmärksammas alltså i juni på Sweden Day i the Bronx. Se det som att var och en av er är hedersgäster. Vi är inte värdar, det är Sweden Day själva, men det är en tillställning öppen för alla där alla är välkomna och varje läsare bör känna sig delaktig i orsaken till årets firande. Sweden Day är en organisation och en festdag som inleddes 1941. Min företrädare Gerry Rooth var med från början och från starten i Scarsdale har “Dagen” numera flyttat till the Bronx, till Manhem Club.
Det är svenskarnas och svenskhetens dag i NYC. Den påtagliga stoltheten och glädjen över svenska rötter man möter här känns som född svensk lite som ett besök i ett parallellt universum… Men, när den första överraskningen släppt blir man snart lika förstummad över all den spontana värme och gemenskap som är legio under dagen. Så, välkommen till ditt och mitt, vårt firande den 16 juni. RSVP ej påkallat.
Det kom ett brev i posten... med brevet kom kopia av ett kort från 1894, som skickades ut av urmakare Håkan Johansen från Kalmar, som vid det laget drev New York-tidningen Nordstjernan – första generationen av tre Johansens vid rodret.
0 comments
March 29, 2012 - 10:34 pm
Page 3 of Nordstjernan’s premier issue, 139 years and 7 months ago. Look at the upper left corner: A telegram has reported the death of the Swedish King, HRH Carl XV in the night between September 17 and 18, 1872.
To read the first page of our first issue clearly on your screen, see http://www.nordstjernan.com/news/emigration/3773/
Tongue-in-cheek, Nordstjernan was most definitely interactive from the start. The reality? Much like today, shouts from the editors of “Stop the press!” for late-breaking news became mournfully founded in Nordstjernan’s first issue, on September 21, 1872.
On the first page, a short report described that King Carl XV, regent of Sweden and Norway, was ill and dying in Malmö. In fact, he had died on the night between September 17-18, and as the third page of the modest four page newspaper was being printed, news reached the editors by telegraph, and they quickly inserted a small box in the as-yet-unprinted section which announced the King’s passing. The early Swedish Americans remained loyal in their hearts to their monarch, and for weeks to come, his passing was mourned in articles about him and his life, and many sorts of memorials to his honor were reported for decades.
Tedious hand labor
During these early days, stories in publications were painstakingly composed by hand. From shelved sets of intricately divided drawers, one letter at a time was plucked, set in place in a hand-held carrier, spaced with tiny metal strips to make the lines of even length and finally, when about a single paragraph was assembled, it was tied with string and set into place in a metal form which eventually grew to become the page itself. Due to the direct printing process, all this hand work was, of course, backward reading.
Typewriters did not exist until after their invention in 1878, and because each printed word required tedious labor, journalists carefully composed their articles in long hand writing to make the maximum use of both labor and newsprint paper, which was, relative to modern prices, quite expensive.
In the first issue, manager Carl Nordell asked for a youngster, 12 to 15 years of age, to apply to learn the printing trade at their offices on 52 Broadway, in New York. Later we see that the applicants he hired were actually somewhat older, but they would prove to become pillars of the institution that Nordstjernan was to become. Following a rearrangement of the association under which Nordstjernan was published, the offices were relocated to 43 Chatham Street about one year later.
Engraving was a valuable talent within the printing trade. All the illustrations which appear, mainly in advertisements, in the first decades of Nordstjernan were carved by hand as mirror images into metal. Photo-engraving arrived much later, but the earliest years’ pressrooms were filled with teams of craftsmen who worked, often without sketches, to laborously carve the delicate lines and minuscule details of every illustration.
Articles in early issues which dealt with news in the still-wild western frontier of America, told of wars with Indians, rugged journeys and amazing discoveries by venturesome Swedes who dared to conquer the vast and virgin territory. But America was nonetheless a new horizon of promise, hope and prosperity to Swedes who disembarked for the first time from steam-powered ships and set foot in the bustling city of New York.
Some few made golden fortunes and sailed triumphantly back home to Sweden, where hard cash could procure a better life for them. Others struck roots and sent money home for other family members to join them in their newly found homeland.
Turn to next page for a look at Page 1 of Nordstjernan 1, Volume 1.
Appearing in the first issue of the Swedish language newspaper, sold on the streets to the blossoming communities in New York, Philadelphia, Boston and Chicago, advertisements from dozens of passenger ship lines support the fact that the trans-Atlantic tickets to board the steam-driven clipper sailing ships were being frequently purchased, and Swedish immigrants were arriving in New York by the shipload on a daily basis.
The need for a publication was clearly to serve them, and to produce it, the "Svenska Tryckföreningen i New York" began publishing Nordstjernan. On newsstands each Saturday, at noon, it sold for 6 cents per copy, or 3 dollars per annual subscription (later reduced to $2.00 per year and 5 cents per copy after protests from readers). In that day, a salary of about $25 per month was considered respectable for the average worker.
0 comments
March 13, 2012 - 08:54 pm
Det är sent, eller rättare sagt tidigt på morgonen den 21 september 2011. Det återstår fortfarande några texter och sidor för veckans tryckta produktion. Det digitala nyhetsbrevet är förberett, jag har stämt av hur rörelserna är på facebook och twitter och sett över hur websidor ska förändras under morgondagen. För att kunna leverera en så bra produkt som möjligt jobbar vi numera med teknik som gör att allt åker ner i en “tratt”. I slutet av den tratten sitter jag. Tiderna förändras. I förra produktionen, No. 15 såg vi för första gången QR-koder bland annonsörerna. Det handlar alltmer om att vara interaktiv — fast, det var Nordstjernan från första stund, dvs. för exakt 139 år sedan när detta skrivs.
Lower Broadway Manhattan under tredje veckan i september 1872: En grupp svenskar jobbar frenetiskt för att få till en sida av den tidning som ska bli tongivande för svenskheten i New York och Amerika under många år. Trycktekniken är direkt, dvs varje bokstav ska sättas in med hjälp av spegelvända trätyper i en träram baklänges. Av olika skäl görs förstasidan tidigt under veckan. Det är viktigt att man får med en programförklaring och ett ordentligt inslag om tidningens syfte, något som fyller en stor del av förstasidan. Andra stora nyheter för veckan: Kung Karl XV har insjuknat under en resa i Tyskland och förs till Malmö Allmänna Sjukhus. Den snabba uppbyggnaden av det svenska järnvägsnätet får en rubrik och redaktionen slår ett slag för att “de fredliga idrotternas tidehvarf nu är inne. “O! låtom oss der skörda de lagrar och den ära som anstå svenska friborne män.” Man häpnar över den snabba återuppbyggnaden i Chicago efter den stora branden 1871 “..sedan den 15 sistlidne April har ett från 4 till 6 våningar högt och 120 fot bredt sten eller tegelhus fulländats under hvarje arbetstimme, då man räknar 8 arbetstimmar på dagen.”
Året är som sagt 1872. Utanför redaktionen på 52 Broadway, några kvarter norr om Bowling Green är det uppståndelse. Bak häst och vagn valtalar den från inbördeskriget segerrike generalen Ulysses S. Grant med basun; han skall senare samma år komma att omväljas till USA’s18:e president. Suffragettrörelsen har tagit fart och den första [olagliga] kvinnliga väljaren, Susan Anthony kommer att arresteras efter valdagen.
New Yorks hamn sjuder av liv. De stora immigrantströmmarna har just inletts, varje dag anländer nya svenskar, lockade av löften om jobb, land, rikedomar eller friheten i det förlovade landet, Amerika.
Tidningen är nästan klar när telegrammet kommer: Kungen har avlidit efter ankomsten till Malmö. Förstasidan har redan monterats och tryckts. I hast görs sidan 3 av tidningen om och telegrammet förs in högst upp. Kungen insjuknar således på “Ettan” och avlider på “Trean”.
Man gjorde allt för att tillgodose läsarnas intressen. Tidningen levde och blev på ett alldeles eget sätt “interaktiv” långt innan ordet fanns. Det gör vi fortfarande och mer än någonsin. Allt vi gör interaktivt och online gör vi för att nå fler som delar vårt intresse – av det svenska, nyheter, svensk kultur och traditioner. Men “själen” och det som håller allt uppe den håller du i nu.
Den första utgåvan, daterad 21 september, 1872 började säljas i svenskkvarteren längs hamnstäderna på Atlantkusten men framför allt, i New York. Ett lösnummer av tidningen kostar 6 cent, årsprenumerationen $3.00 – ett pris som senare sänks efter grava klagomål från läsekretsen.
Vi kommer under en längre period inkludera historiska sidor ur Nordstjernan, liksom små smakprover ur tidningens historia. Det kommer bli trångt—vi lägger också till nya kolumnister, mer om svenska språket och nya delar av Svenskamerika.
Vår viktigaste uppgift är och kommer alltid att vara att lyssna på dig som läser. Om du har synpunkter eller förslag är de välkomna. Enklast över epost, till editor@nordstjernan.com, annars i brev till Box 1710, New Canaan, CT 06840
Och de där grafiska streckkoderna då, QR-koder? Inte så märkvärdigt egentligen. QR står för Ouick Response och är gjort för en ny typ av streckkodsläsare du enkelt installerar på en s.k. smartphone. Det är gratis applikationer eller appar och användandet av dem och inläsningen av koder är självklart när appen väl är installerad (point & click).
Här är vår QR kod för ett digitalt veckonyhetsbrev:
Väl mött i etern till vi ses “på riktigt” igen här på sidorna.
Ulf Barslund Mårtensson
Editor & Publisher
Och så här ser QR-koden ut för ett av våra digitala nyhetsbrev.
2 comments
March 12, 2012 - 11:19 pm
“No one in Sweden can dream of the advantages America offers temperate, dependable and industrious persons. For people of this type the country is a real Canaan, where the abundance of nature may be called a flow of milk and honey. But those who are neither willing nor able to work, who have other hopes when they depart from Sweden, will here find a Siberia from which they must sooner or later return to the fatherland or find themselves sunk into the deepest misery and poverty.”
- Letter to Sweden by Peter Cassel of Kisa parish, Östergötland, published in Östgöta Correspondenten, 1848. Translated by Allan Kastrup.
Det här skrevs och publicerades 24 år innan den första Nordstjernan publicerades men beskriver på ett bra sätt den svenska bilden av livet i Amerika strax före massemigrationens början. De tidiga utgåvor vi hittills fört över till digitalt format vittnar både om de strapatser immigranterna gick igenom och det liv som väntade i det nya landet.
Vi befinner oss i tidningarnas förlovade land. Historiskt och traditionellt är det så. Även om man idag läser mer tidning per kapita i de flesta europeiska länder är just Amerika platsen där en gång alla som kunde läste en tidning. Tidningen var en del av det sociala livet, blev källa till samhörighet, trygghet och var en central del av familjelivet.
En del av bakgrunden till nyhetshungern var säkert allt det nya och främmande, kanske också skrämmande i det nya landet. Många var nyanlända med ett ursprung någon annanstans. Det må ha varit det förlovade landet för en del men för många blev det en stor missräkning och sättet att hålla kontakt med det gamla hemlandet och den egna etniska gruppen, att finna tryggheten i det välkända, blev tidningen. Den uppgiften kom också tidigt att prägla Nordstjernan.
Nordstjernan sammanfattade nyheter som kommit med de senaste båtarna eller i någon mån per telegraf från Sverige och beskrev svenska och allmänna insatser i den fortsatta expansionen västerut. Tidningssidorna talar om danser och sociala träffar, nya klubbar och tillfällen till att möta landsmän. Annonserna ger också de en bild av det liv som mötte de nytillkommna – arbetsförmedlingar sökte “tjensteflickor” för omedelbar anställning, valutaväxlingskontor, tolkservice och dussintals nya ångbåtslinjer saluförde sina tjänster.
Fransmannen Alexis de Tocqueville, som reste igenom det unga landet 1831-32, kommenterade i Democracy in America (1835, 1840) att “..[this] nation of conquerors who… shut themselves in the American solitudes with an axe and some newspapers.”
En stor del av hans två band ägnar sig åt demokratiseringsprocessen, rasfrågor och religionens betydelse men han undgår inte heller att se hur de nyanlända bryter ny mark i ensamheten, med yxan i ena handen, en tidskrift i den andra.
Till att börja med, fram till 1800-talets mitt kom relativt få svenskar till landet i väster. De var ofta tillhöriga en grupp, en familj, släkt eller ett geografiskt område eller anförda av en stark, ofta religiös, ledare som sökte friheten i Amerika. Fram till 1840-talet var det också relativt välbeställda som gav sig av men det ändrade sig sedan snabbt. I folkräkningen 1850 sades 3,600 svensk-födda vara fast bosatta i Amerika, redan tio år senare var siffran uppe i 19,000 och i snabbt ökande. När Nordstjernan grundades hade den stora utvandringen bara precis inletts men New Yorks hamn tog nu emot våg efter våg av svenska utvandrare med drömmar om ett bättre liv. Redan folkräkningen år 1890 fastställde siffran svensk-födda till strax under 800,000. Amerikas lyskraft minskade under depressionen på 1890-talet men tog snabbt fart igen.
Den svenska utvandringen fick stora effekter i hemlandet och reformer under tidigt 1900-tal påskyndades sannolikt av en vilja att stoppa utflödet. En av regeringen tillsatt emigrationskommission slog 1907 fast att landet borde sträva efter att “överföra det bästa av Amerika till Sverige.” (Läs f.ö. Ulf Nilson’s krönika denna vecka)
Kanske påskyndade emigrationen reformer inom utbildning, bostäder, sociala skyddsnät och almän rösträtt. Det talas ofta om införandet av kvinnlig rösträtt (i Sverige införd 1919) men vi ska komma ihåg att under 1800-talets slut var det fortfarande ett litet fåtal i landet som kunde rösta. Enligt Nationalencyklopedin var det bara runt en femtedel av landets vuxna manliga befolkning som hade rösträtt vid ingången av det nya århundradet. Den allmänna rösträtten infördes i Sverige år 1907. Det var 35 år efter att första Nordstjernan trycktes och blev därmed också nyhetsstoff för Amerikas egen tidskrift.
Så här 140 år efter vårt grundande befinner vi oss fortfarande i nyheternas förlovade land – numera nyheter i alla dess former och genom nya medier. Att Nordstjernan finns på facebook och i andra sociala media är knappast någon nyhet—vi har också börjat filma, dels för att nå ut till nya grupper, dels för att föra ut och bevara den svensk-amerikanska kultur som idag kanske är mer ‘svensk’ än det du finner i dagens Sverige (Ulf Kirchdorfer’s funderingar på sidan 5 stämmer till eftertanke). Med en uppkoppling till internet finner du filmer från konserter, festivaler och en genväg till uttalet av Nordstjernan på svenska över vimeo.com/nordstjernan eler t.v. också på youtube.com/xoxosweden (Kanalen, “the channel” heter så.)
Vi återkommer med några första tidningssidor ur historien i vår nästa utgåva.
Väl mött,
0 comments
|

The Editor & Publisher
Inte som andra bloggar.... this entry will be sometimes in Swedish, sometimes 'på svenska' - Just så händelsrikt är livet som utgivare av Amerikas äldsta och numera enda Svenska tidskrift.
Här ovan poserar jag “on location” kl 6 på morgonen i Minneapolis St. Paul för två år sedan. Henrik Olund tog bilden som förberedelse för en porträttbild av Vice President Walter Mondale. (Det var en bra intervju med en bra person) Jag skriver sällan med byline i Nordstjernan men jag är alltid ansvarig för innehållet, även om jag inte alltid håller med om allt.
(PS. Intervjun med Mondale hittar ni på nordicreach.com DS.) |