Efter det att nedanstående skrevs (19 januari) träffades socialdemokraternas högsta ledning för att diskutera affären Juholt. Kvällen därpå reste Juholt till sin hemstad Oskarshamn, Där höll han en presskonferens i vilken han meddelade att han med omedelbar verkan lämnade posten som partiordförande

Just nu vet vi alltså ej namnet på sossarnas partiordförande i valet 2014. /OW, 22 januari, 2012.

Laguppställningarna börjar klarna. De svenska politiska partier, som skall deltaga i valet till riksdagen 2014, har nu om inget fundamentalt nytt inträffar bestämt sig för vilka ledarna i de olika svenska partierna blir i samband med att valen drar igång. Brasklappen om ingenting fundamentalt nytt inträffar är nödvändig. En hel del kan givetvis inträffa. Vi är alla dödliga. Vi kan alla göra oväntade magplask. Många dylika har vissa av deltagarna redan gjort. Samtidigt kommer omvärlden som alltid att förändras med därpå följande krav på förändringar av laguppställningarna.

Laguppställningarna sådana de ser ut i början av 2012: Moderaterna Fredrik Reinfeldt
Folkpartiet: Jan Björklund, Centern: Annie Lööf, Kristdemokraterna: Göran Hägglund
Socialdemokraterna: Håkan Juholt, Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt
Miljöpartiet: Gustav Fridolin och Åsa Romson. Sverigedemokraterna: Jimmy Åkesson
Av de sammanlagt nio deltagande partiordförandena är inte mindre än fem nya på sina poster.

Bara bytena på ordförandeposterna orsakar turbulens i opinionsmätningar och partistyrka.. Ibland upplevs förändringarna som positiva injektioner. Nya och tilltalande idéer, nya och fräschare ansikten. Eller tveksamhet. Har nykomlingarna tillräcklig erfarenhet?

Jonas Sjöstedt blev med komfortabel majoritet vald till ny vänsterledare vid vänsterns stämma. Vänstern har alltsedan Gudrun Schyman var ledare för partiet betonat att partiet har en feminístisk prägel. I sitt tal som ny ledare för vänstern meddelade Sjöstedt att han också avser att ge partiet en miljöpolitisk inriktning. Eftersom såväl centerns Annie Lööf som miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson strävar åt precis samma håll kommer det att bli trångt om utrymme framför mikrofonerna, när miljöfrågor debatteras. Alla fyra vill givetvis tala om för väljarna att det egentligen är deras parti som är allra miljövänligast.

Under de två senaste åren har några tydliga trender konstaterats i svensk politik. Miljöpartiet och moderaterna har gått kraftigt fram medan socialdemokraterna rasat med en rekordfart som skulle lett Per Albin till raseri om han levat. Några partier hänger på gärsgårn att få plats i riksdagen. Kristdemokratrerna redovisar ibland siffror över spärren 4% och ibland under spärren. Inte heller centern är stadigt på rätt sida om spärren. Sverigedemokraterna visar väljarsympatier på omkring 5% trots att SD av andra partier närmast betraktas som pest.

Den stora osäkerheten är vad som kommer att hända politiskt rör socialdemokraternas Håkan Juholt. Han har mer eller mindre löpt gatlopp de senaste månaderna. Hans vara eller icke vara har diskuterats i snart sagt varje tidning, i radio och TV. På arbetsplatser, i hemmen och på fackliga möten. Han har som de flesta förmodligen redan hört till leda blivit beskylld för alla tänkbara fel och uttalanden han gjort. Tveksamma beslut han fattat. Han har dock hittills visat sig vara hårdnackat stryktålig. Under de senaste veckorna har många betydande socialdemokrater öppet krävt hans avgång. Håkan Juholt har dock stått fast vid att han valts av en enig socialdemokratisk kongress till partiets ledare. Han tror sig också veta att han fortfarande har det övervägande antalet socialdemokraters förtroende.

Efter den senaste debatten som hölls i Riksdagen den 18 januari mellan de olika partierna deltog också Håkan Juholt. Dagen därpå skulle socialdemokraterna träffas för att på ett särsklt möte särskilt möte diskutera partiets ledarfråga.

Jag har en bekant som har sina nycker men trots allt är en mycket underbar och trovärdig människa. Han har dock ett något eget sätt att bedöma och värdera sina medmänniskor.

Härom veckan var som bekant Grekland i hetluften. Grekerna hade under åratal levt över sina tillgångar. Grekland hade levt på lån. Den grekiska staten hade tillåtit sina medborgare att pensionera sig långt innan de kroknat av arbete. Den grekiska regeringen hade under decennier inte heller varit så petnoga som andra länders regeringar med att alla medborgare skall betala sina skatter.

Det finns som bekant många sätt att njuta av livet och förtränga det sorgliga faktum att notan måste betalas längre fram. När notan till sist lades på bordet av makthavarna i EU stod det klart att den grekiska staten stod på konkursens brant. För att undvika kollaps måste gamla synder rättas till. Bryssel talade klarspråk med Greklands president. Premiärminister Papandreou måste åka tillbaka till Grekland och se till att grekerna kom i ekonomisk balans. Dramatiska sparprogram måste genomföras. Annars!

Papandreou hade det kämpigt när han återvände till Aten och berättade vad grekerna hade att vänta om EU skulle hjälpa dem ur krisen. Det blev det ett herrans liv på gator och torg. Inte ville grekerna plötsligt tvingas leva på halva pensionen. Inte heller ville de plötsligt vänta i åratal innan de överhuvud taget kunde lyfta någon pension alls. Inte förstod alla statsanställda att de hade varit dubbelt så många som de egentligen behövde vara. Att det plötsligt skulle bli straff på att smita från skatterna kom också som en kalldush. När sanningens minut anlände till Aten och deras premiärminster Papandreou berättade att de alla hade att räkna med bistra tider. Grekerna blev ursinniga.

Allvarliga neddragningar gläder aldrig någon. Grekerna började demonstrera. De gick ut och vandaliserade gator och torg för att visa hur illa de tyckte om alla nerdragningar. De illasinnade utländska potentaterna i EU – företrädda av fransmannen Nicolas Sarcosy och tyskan Agneta Merkel skulle minsann inte tillåtas knäppa grekerna på näsan och bestämma hur de ville leva.

Papandreou hade det kämpigt, när han i Aten berättade om hur illa ställt det var. När han förstod grekernas motstånd mot alla neddragningar bestämde han att folket skulle få rösta. I en allmän folkomröstning skulle det grekiska folket själva få rösta om de kunde gå med på alla neddragningar. När tanken på en folkomröstning restes blev det topp tunnor värre i Grekland. Folket ville ej göras medansvariga genom att deltaga i en folkomröstning. När Papandreou fattade hur starkt motståndet till en folkomröstning var avbeställde han den. Som gammal erfaren politiker förstod han innebörden av det gamla budskapet: ”Hur man än gör har man ändan bak”.

Nu har Papandreou avgått och ersatts av en annan äldre herre vid namn Papademo som har den fördelen att han kan räkna. Med stor sannolikhet kommer Papademo att tvingas genomföra flertalet av de besparingar som frågan ursprungligen gällde. Men skillnaden är att grekerna nu tackat nej till en folkomröstning.

I början av denna artikel berättade jag om en vän som bedömer folk efter hur de ser ut. Papandreou har hudflängts för sitt sätt att agera. Först tvingades han gå med på EUs krav om nödvändigheten att spara.. När han mötte motstånd på hemmaplan med det kravet beslöt han om folkomröstning. När även detta mötte kritik avblåste han omröstningen. Hans agerande kan av många verka förståeligt. Av andra betraktas det som veligt.

Min vän har hela tiden stått upp för Papandreou. Papandreou har nämligen ett utseende som faller honom i smaken. En ledare av en gammal fin nation som Grekland skall ha exakt den
förnämliga hållning, ädla framtoning och aristokratiska blick som Papandreou har. Och hör sen!

Att ta in utseendet i bedömningen är givetvis i grunden felaktigt. Även om det kan ha sina poänger. Tänk bara ett ögonblick på andra ledare som exempelvis Silvio Berlusconi och Håkan Juholt…

Ungdomlig vitalitet och fräschör eller mogen erfarenhet och rynkor?

Många som är tillräckligt ålderstigna erinrar sig förmodligen den slutliga debatten mellan Ronald Reagan och Walter Mondale i samband med presidentvalet i USA. Som många förmodligen också kommer ihåg hade flera väljare ifrågasatt valet av Ronald Reagan som president på grund av hans höga ålder. Det väntades att Mondale skulle använda åldersargumentet mot Reagan, som när debatten ägde rum redan fyllt 72 år. Skulle en så ålderstigen person kunna anförtros uppdraget att styra landet. Ronald Reagan förvånade Mondale med att själv ta upp frågan om ålder. Han hämtade in en poäng och åtskilliga skratt i debatten mot den betydligt yngre Walter Mondale då han i sin öppningskommentar sade ungefär följande. ”Jag tänker inte ägna mig åt att köpa några lätta segrar genom att ironisera över min motståndares ungdom och ytterst begränsade brist på erfarenhet”. Efter den salvan fick Mondale uppenbara problem med att polemisera över Reagans ålder. Genom det utspelet upplevde de flesta också att även om Reagan var till åren kommen så var det inte något fel på hans skärpa och vitalitet.

I Sverige är det just nu tvärtom vad gäller åldersproblematiken. För svenska politiker börjar det bli en merit att vara så ung som möjligt. Våra politiska partier befinner sig i en process att skaffa fram nya ledare. Denna process går synnerligen demokratiskt till väga. Lokala styrelser framför sina synpunkter Utvalda kandidater får visa upp sig inför sina partikamrater. De gamla ledarna byts ut även om de inte på långa vägar hunnit upp till normal svensk pensionsålder.

Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har redan lämnat sina jobb som språkrör. Om de hade knegat i ”vanliga” jobb hade de tvingats jobba vidare ytterligare några decennier innan de fått dra sig tillbaka.
Centerns Maud Olofsson har också lämnat chefsposten trots att hon själv - enligt vad pressen påstått - tror sig ha mer att ge

In på den politiska arenan rusar nu framåtsträvande, vitala ungdomar.
Annie Lööf heter den 28 –åriga kvinna som valts till ny centerledare.
Åsa Romson tillsammans med ynglingen med det poetiska namnet Gustav Fridolin är namnen på de nyvalda språkrören från miljöpartiet. Gustav Fridolin är jämgammal med Annie Lööf . Om två år kan de båda sålunda - om de så önskar - fira trettioårskalas tillsamman.
Jimmie Åkesson som leder Sverige Demokraterna är inte heller lastgammal I det nya sällskapet är han kanske en duvunge även om han redan firat sin trettioandra födelsedag Vänsterpartiets chef, Lars Ohly, har inte heller någon ålder att tala om. Ändå tycker vänsterpartiet att det är dags för honom att avgå. Fyra andra ungdomliga kandidater tävlar just nu om att utnämnas till hans efterträdare.

Några undrar med fog om de nu utnämnda ledarna för de olika partierna har hunnit samla på sig tillräckliga kunskaper för att kunna delta i styrandet av ett land. Har de tillräckliga erfarenheter på en rad viktiga områden? Saknar de ej den livserfarenhet som endast ett långt leverne i olika miljöer och ställningar kan ge? Är de egentligen tillräckligt torra bakom öronen?

Ungdomlig vitalitet finner vi ofta tilldragande. Friska tankar och spänstig kropp ger pluspoäng i många sammanhang. Samtidigt kan vi inte komma ifrån att lång erfarenhet och klokskap vinner terräng i andra sammanhang. Förvisso vore det därför lika enfaldigt att påstå att unga människor saknar förmåga till överblick som att hävda att äldre personer saknar fräschör och vitalitet. Givetvis finns det många äldre som är pigga i såväl huvud som kropp. Samtidigt som det finns ungdomar som kan framstå som eftertänksamma och kloka.

Tids nog får vi se om det nya vitala gänget också håller måttet vad gäller klokhet och eftertänksamhet.

Den svenska politiken har efter det senaste valet drabbats av lätt handlingsförlamning. Regeringen är som bekant sammansatt av en allians mellan moderaterna, centern, folkpartiet och kristdemokraterna. Det nybildade partiet – Sverige Demokraterna, SD, fick vid valet tillräckligt starkt stöd för att kunna hindra regeringspartiet från att på egen hand driva igenom sina förslag i riksdagen. I alla lägen då SD förenar sig med de rödgröna blir regeringen sålunda oförmögen att driva igenom sina förslag. Hittills har man hankat sig fram utan större prestigeförluster. Skulle emellertid regeringen stå fast vid sitt tidigare framförda löfte att införa ett femte jobbskatteavdrag kommer sannolikt regeringen att få svårt att få tillräckligt stöd. De tidigare genomförda jobbskatteavdragen blev populära. Det moderata partiets och därmed hela alliansens mål var redan från början att sänka skatterna - speciellt för alla löntagare. Jobbskatteavdragen passade väl in i den målsättningen. Införandet av ett femte jobbskatteavdrag i höst skulle sannolikt möta på starkt motstånd från oppositionen. De rödgröna vill ha slut på skatteminskningar. Statens pengar bör enligt dem användas till andra nödvändigheter som eftersatts. Den finansiella turbulens som nu råder i omvärlden har givit statsministern en tänkbar ursäkt att dra sig ur löftet om ett femte jobbskatteavdrag – I den skakiga ekonomi vi och andra länder nu befinner oss i måste man vänta med utlovade jobbskatteavdrag.

Sverigedemokraterna har i många frågor blivit tungan på vågen. Detta förhållande leder till en del makabra situationer. Samtliga andra partier säger sig ta avstånd från SD. Mona Sahlin ville inte ens ta i någon som tillhörde S.D .med tång. Lars Ohly vägrade också att slå sig ner i samma soffa som SD ledaren i samband med partiets inträde i riksdagen. SD betraktas framför allt på grund av sin inställning mot invandrare som ett mindre rumsrent parti. Ingen säger sig vilja samarbeta med ett parti som anses hysa rasistiska idéer. Det makabra resultatet blir att de som så kraftigt ogillar SD ändå måste söka stöd hos dem för att få igenom vad de vill.

Flera av de nuvarande politiska partierna håller just nu på att byta ledare. Den stridbara Maud Olofsson som en gång samlade ihop gänget som bildade regeringen har deklarerat att hon drar sig tillbaka. Minst tre kandidater har anmält sig vilja efterträda henne. Lars Ohly har redan hållit sitt avskedstal i Gnesta. Även hos vänstern finns det tre personer som kandiderar till chefsposten Miljöpartiet valde nyligen nya språkrör. Återigen blir det en kvinna och en man som skall samsas om ledarskapet. Kristdemokraterna har under senare år förlorat anhängare och ligger på gränsen till att få vara med i riksdagen. Därmed ligger deras nuvarande ledare, Göran Hägglund. som av många anses vara en hyvens person, i farozonen att ej bli omvald. Håkan Juholt, sossarnas nye ledare, har ännu inte hunnit bli riktigt varm i kläderna även om han uppträder med självsäker bravur. Det politiska fältet är öppnare än på länge. Vilka ligger varandra närmast? Några väsentliga skillnader är svårt att skönja mellan några av partierna. Den kanske viktigaste frågan gäller vilka av ledarna skulle kunna tänka sig att samarbeta med varandra Personkemin spelar säkerligen en stor roll.

Självklart vill och måste varje regering med kraft kunna driva igenom sin politik. Eftersom det nu existerar ett flertal politiska partier med nytillkomna ledare blir det i alltmer viktigt att sådana politiska allianser bildas som säkerställer möjligheten att driva igenom sina frågor i riksdagen. Det krävs ingen särskilt djuplodande analys för att slå fast att miljöpartiet med den stabila ställning partiet nu har i riksdagen kommer att spela en attraktiv roll när en regering skall bildas. Om den nuvarande alliansen lyckas finna en gemensam harmoni med miljöpartiet kommer de inte behöva snegla med oro på Sverige Demokraterna.

I realskolan i Askersund öppnades nya dörrar. I grabbåldern gällde förstås bara fotboll. Fotboll och i några fall också efterföljande varm korv med bröd i någon familjs storstuga. Det var vanligt med storstugor och tåliga trämöbler på den tiden. Några år upp i tonåren slopades fotbollen som lördagsnöje. Det mest remarkabla inträffade, när flickor eller "tjejer", som vi mestadels kallade de taniga töser med kjol och tånglockat hår, som bjöds in. Från någon förmögen familj inlånades en vevgrammofon.

De vuxnas hemliga värld började smyga sig på om än med försiktiga steg. Foxtrot kallade vi det vi dansade. Ibland förekom lekar med frågor. Då började det mest avancerade göra stitt intåg. I en då förekommande lek minns jag svagt, att beroende på de svar man gav på ställda frågor kunde man få välja mellan alternativen: "klapp, kram eller kyss". Pelle som var ett år äldre än jag valde alltid "kyss" när han tävlade mot Birgit som var klassens sötaste.

Några år längre fram steg den sensuella temperaturen några grader. Då drogs gardinerna för i det rum sammankomsten pågick. Rummet förlades i skymning. Mörkleken kunde begynna. Nivån på fnissandet likaså. Vi var nog många som fick vår första trevande puss under mörklekens halvt förbjudna dagar. Vera, vars föräldrar var medlemmar av baptistkykan, var förbjuden att medverka i mörkleken. Hon fick alltid sitta kvar i finrummet. Lyssnade på grammofon och åt hallontårta.
Så vitt jag vet gifte sig Vera sedermera med en viril mansperson från Vretstorp och fick sex barn.

I juli samlas människor från så gott som hela världen i Stockholm. Hundratusentlas personer deltar i PRIDE festivalen. För många människor var det för inte så länge sedan brottsligt att ha en avvikannde sexuell läggning. Bögar och flator stängdes ute från arbetsmarknad och normalt socialt umgänge. Deras avvikande sexuella läggning ställde dem grymt utanför samhället. I Pride festivalen slår deltagarna fast, att olika sexuella läggningar har ingenting med en människas verkliga värde att göra. Pride visar vägen till ett öppnare samhälle.

I Pride tar man också avstånd till mörklekar av det barnsliga som ägde rum i min ungdoms Askersund. Istället för att samlas i barnsliga lekar i mörka rum med fördragna gardiner propagerar deltagarna i Pride fullkomlig öppenhet. Transperens är mottot. Pride hyllar samma ord - transparens - som finansbolagen nu efterlyser för att ta död på allt vad mörkläggning heter.

På Sergels Torg arrangeras ett av de många arrangemang. som hyllar frigjordheten. Att hångla sägs vara att njuta av varandras kroppar. Den av Pride arrangerade "Hångeldagen" äger rum på Sergels torg. Gamle Sergel skulle sannolikt ha rodnat om han bevittnat det som äger rum på hans torg. Inbitna Pride-deltagare menar, att kroppsliga lustar inte bara väcks mellan personer av olika kön. Efter besök på festivalen börjar jag förstå, att jag fastnat i en hopplöst gammaldags uppfattning.

På landsbygden i Askersund fanns det, som på andra håll, drängstugor, pigkammare och höskullar dit kontrahentena drog sig tillbaka för att ostört bedriva sina sexuella lekar. Nu är det tvärtom. Ingenting skall ske i mörkrum. Erotiken är, som vi vet, inte längre begränsad till dräng och piga. Dräng och dräng samt piga och piga går också bra. Promiskuiteten saknar inga gränser. Det gammalmodiga behovet av avskildhet tycks även ha försvunnit. Det hämmar oss endast från att leva ut våra känslor. Öppenhet och transparens gör tillvaron äktare och rikare

På så gott som alla områden har våra värderingar och levnadsmönster under senare årtionden genomgått kraftiga förändringar. Frågan är om inte de allra kraftigaste förändringarna har skett vad gäller våra könsroller. Vi ser diametralt annorlunda på sexualiteten, samlevnaden, barnuppfostran, var i världen vi ska bo och mycket annat.
En fråga som diskuterats på Pride-festivalen gäller barns namn. Den som döpts till Gottfrid får det bekymmersamt om han senare i livet vill byta kön och kalla sig för Ingeborg. Förutseende föräldrar väljer därför namn som Kim eller Leslie.

I vår familj har vi döpt alla gossebarn till Sebastian. Det känns tryggt för en gammalmodig och enkelriktad person som jag.

Pinsamheter och fadäser har vi säkert alla upplevt. Kanske till och med gjort oss skyldiga till. En del av den smärre sorten fadäser går att skratta åt i efterhand. ”Ingenting att lägga på minnet” som prosten sa, när han råkade släppa sig på väg ut ur sakristian. Andra fadäser är allvarligare och svårare att skämta bort med ett leende.

I den svenska skogsindustrin samlades brukscheferna förr om åren, när det fanns god avsättning av sågade trävaror och pappersmassa och augustimånen spred sitt varmaste sken till att äta kräftor, som dragits upp ur de mörka älvarna. Ofta fick den jägmästarfamilj som bodde närmast de kräftrikaste vattnen förtroendet att tillaga och bjuda brukschefer och styrelser till sina hem för att njuta av delikatesserna. En gång under mina år i skogsindustrin råkade en jägmästarvärdinna begå en i mångas ögon oförlåtlig fadäs. Av någon ofattbar anledning hade hon fryst ner de kräftor som fångats i mjärdarna. De hade kanske fiskats upp så långt i förväg, att hon fann det lämpligt att frysa ner dem fram till dagen då kräftskivan skulle äga rum. Vad än hennes skäl att frysa ner dem må ha varit så skulle hon givetvis ha sett till att kräftorna blev ordentligt genomkokta före serveringen.

Värdinnan kom, när kalaset tog sin början och stämningen var hög, förtjust vandrande intill det med kulörta lyktor festklädda bordet med en stor tallrik doftande röda kräftor i famnen. Allt var upplagt för ett praktfullt kalas ända fram till den stund, då den första gästen försökte bearbeta den första kräftan.
Trots den röda färgen hade kräftorna inte kokats upp ordentligt. Råa kräftor är som bekant ingen delikatess
Fadäsen var ett faktum. Kalaset avbröts. Middagsgästerna troppade av. Kanske gick var och en hem sitt och fick nöja sig med köttbullar och lingon. Värdinnan hade gjort en fadäs som hon kanske tvingades att bli tråkad för livet ut

Den katolska kyrkan med påven Benedictus XVl i spetsen har i dagarna utsatts för en fadäs av internationella dimensioner. Svensk television, SVT lyckades få miljoner katoliker i Europa att skumma av vrede. Bakgrunden var egentligen banal. En svensk kyrkoherde från Småland hade bestämt sig för att lämna protestantismen och övergå till ett ultrakonservatrivt brödrasskap av den katolska kyrkan SSPX, the society of St Pius X. I programmet Uppdrag Granskning tar SVT med förkärlek upp kontroversiella frågor för närgången granskning.

Därför sände SVT ner reportern Ali Fegan att rapportera om den svenske kyrkoherdens övergång till katolicismen. I samband härmed fick Ali Fegan möjlighet att också intervjua brödraskapets huvudman Biskop Richard Williamson om de ytterst kontroversiella synpunkter om Förintelsen han vid olika tillfällen givit uttryck för.

I SVT.s direktintervju med Biskop Richard Williamson, som uppenbarligen avlyssnades i såväl Vatikanen som i flera europeiska regeringskanslier, förnekade denne att Förintelsen ägt rum. Enligt hans övertygelse hade några nazistiska gaskamrar aldrig förekommit. Sällan om ens någonsin har en direktintervju ”Uppdrag Granskning” vållat sådant internationellt rabalder

Påven tog anstöt och anmodade Biskop Richard Williamson att be om ursäkt för sina felaktiga uttalanden
Om så ej sker sägs mellan raderna, att hans utnämning som biskop kan tänkas bli återkallad Förbundskanlser Agneta Merkel kritiserade påven. Hon fann inte hans klarlägganden tillräckliga
Även undanskymda program i en svensk TV-kanal kan således orsaka internationellt rabalder.

En gammal vän uttryckte sig ofta med orden ”Det liknar grisen!” när han såg någonting han ogillade. Det kunde gälla vädret, när det ösregnade dag efter dag. Men det kunde lika gärna gälla en vinst- och förlusträkning som visade illande röda siffror. Även balansräkningar eller smaklöst möblerade rum kunde likna grisen. Ibland, när jag besöker utställningar av modern konst, något som händer alltför sällan, tänker jag på min vän. Hans uttryck ”det liknar grisen” finner jag adekvat, när jag betraktar ett antal tavlor, som är mig fullständigt obegripliga. Modern konst föreställer ofta ingenting och har färgsättningar som hos mig i svåra fall leder till sura uppstötningar. Ändock händer det ofta att samma tavlor höjs till skyarna av kräsna, konsterfarna betraktare och säljs till belopp liknande sådan som i annonserna gäller för paradvåningar på Strandvägen.

Om smak skall man inte diskutera säger kloka människor. Det som någon tycker liknar grisen kan andra varmt beundra och betala så mycket de äger och har (eller i svårartade fall kanske mer) för att inköpa. Konstfack, ett lärosäte för konststuderande, har i dagarna hamnat i ett animerat bråk med S:t Görans Sjukhus i Stockholm.

En ung konststuderande, Anna Odell, ingick i ett projekt på Konstfack. I enlighet med det projektet klev Anna upp på ett broräcke för att kasta sig i Stockholms strida ström. Förbipasserande lyckades rädda Anna från det självmord de antog att hon var i färd med att begå. Anna fördes i ambulans till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där visade hon enligt tidningsuppgifter svåra tecken på vansinnigt beteende. Hon skrek, slog och bet de vårdare som kallats för att hand om henne. Hon försattes med tvångssele och drogades till lugn. Därefter fick hon tillbringa natten på sjukhuset. Vid uppvaknandet meddelade Anna, att hon inte alls var galen. Det var ingalunda frågan om ett självmordsförsök på riktigt. Det var endast ett spelat självmordsförsök. Anna agerade endast med i ett projekt från Konstfack.

S:t Görans sjukhus som åsamkades kostnader i samband med Annas så kallade konstprojekt
sände en räkning på 11,500 till Konstfack för den vård och det omhändertagande sjukhuset mot sin vilja tvingats medverka i.
Sällan har konst och konstigheter kommit så när varandra som i detta fall organiserat av Konstfack självt.

Utanför den ibland svårförståeliga konstvärlden finns som bekant mycket som retar människor. Den debatt som länge pågått och som väcker vrede i många kretsar gäller frågan om Sverige skall hålla kvar vid sin egen valuta eller använda sig av Euro. Det är nu 10 år sedan Euro infördes. I dagsläget används Euro av 16 länder. Det innebär att 329 miljoner människor i Europa handlar i den valutan. Många hävdar att det är hög tid för Sverige att ansluta sig till att använda Euro. Stina Nordmark, VD för Företagarna är en av dem. Höganäs stad har tillsamman med Haparanda bestämt sig för att använda Euro som parallellvaluta
I min egen lilla stad, Gamla stan i Stockholm, finns några butiker på Västerlånggatan som hängt ut en skylt med orden ”Vi accepterar Euro”

Delade meningar finns som bekant i de flesta frågor. Så också i denna. En del förespråkare för övergång till Euro menar, att Sverige skulle såväl praktiskt som ekonomiskt tjäna på att använda Euro. Andra menar istället att vår handlingsfrihet skulle komma att beskäras om vi genom att använda Euro måste anpassa oss till direktiv utfärdade i Bryssel.

Debatten kommer säkerligen att fortsätta. Lika säkert torde det vara att någon övergång till Euro från svenska kronan inte kommer att äga rum under innevarande mandatperiod

Vi lever både i ett harmoniskt Idyllien och i ett vedervärdigt Helvetia. Det är inte många kilometer som skiljer de två motpolerna åt. Ibland lever vi välmående individer till och med nästgårds till dem som upplever tillvaron svår.

Här i Gamla stan råder just, när jag skriver detta, skön julstämning och varm glögg. Den levande julkalendern, som Gamla stan instiftade, är inne på sitt fjärde år. Varje kväll klockan sex öppnas ett julkalender-fönster i någon gränd.

Härom kvällen hade turen kommit till Stora Nygatan. I en trång enrumslägenhet på den gatan bodde Carl Michael Bellman en gång med sin familj. Han hade det, som vi vet, inte särskilt ekonomiskt förspänt. När fönstret öppnades där, stod en man med luta och sjöng ”Käraste bröder, systrar och vänner..” för oss alla som trängde ihop oss i gränden för att delta i Gamla stans levande julkalender.
Några kvällar dessförinnan läste Mona Malm från ett fönster i en annan gränd ”Tomten” av Viktor Rydberg. Från Wrangelska Palatset, där Karl Xll en gång bodde, berättade en sentida ättling av släkten Wrangel om palatsets stolta historia. Även Tessinska palatset fick deltaga i kalendern. Stockholms borgmästare, Per Unckel, berättade och läste dikter om Mumintrollen av Tove Jansson. Julkalenderfönster öppnades i såväl slott som enkla tjäll i Gamla Stan under hela december fram till och med julafton

På var sin sida av varje port på Österlånggatan står små julgranar uppsatta. Och på Skeppsbron lyser den granna julgran, som Jan Stenbeck en gång monterade upp framför sitt kontor. Den granen kallas än idag för Stenbecks gran. Uppe på Stortorget kan besökare få smaka på en liten skiva korv från Härjedalen, en bit ost från Blekinge eller hårt knäckebröd från Mora. Sockervadd, marsipangrisar och hederliga, handgjorda skedar i eneträ finns att köpa
Nere kring Järntorget och Västerlånggatan öppnas den ena krogen efter den andra. Härliga rätter serveras. Stearinljusen fladdrar i röda stakar. Vita dukar och konstnärligt vikta servetter.
finns på borden.
Så nog råder Idyllien här i Gamla stan

Samtidigt läser jag hemskheter i tidningarna. Räddningstjänsten vågar sig inte ut i stadsdelen Rosengård i Malmö. Upploppen är alltför allvarliga. Knivarna blänker. Den polis, som trotsar varningarna och ger sig ut, löper risk att få en stenbumling i skallen.
Även i det glada Göteborg, där Kålle och Ada bor, får man passa sig. Kriminella gäng drar sig inte för våldsamheter. Många bilar har blivit sönderbrända. I församlingen Salem i Stockholms närhet finns folk som fortfarande betraktar Hitler som en hjälte. I Salem stängs en del av samhället den dag på året då demonstranterna tar över och marscherar genom stan. Bussar och tåg ställs av. Folk uppmanas att hålla sig inomhus.

Alltmedan fridsamt folk försöker bygga upp en julstämning och slår in sina julklappar i fina paket känner uppenbarligen många, att de inte har någon plats i samhället. Antalet så kallade ”utanförstående” tycks öka.

Eftersom jag nu har turen att leva i Gamla stan, där idylliska förhållanden omsluter mig i en behaglig känsla av varm medmänsklighet, passar jag på att önska alla eventuella läsare av denna artikel en harmonisk jul och ett gott nytt år fritt från knivkastning eller liknande otäckheter.

Åldrandet ser ut på ett annorlunda sätt numera. Från mitt barndomshem minns jag en tavla som hängde i mammas rum. Tavlan eller kanske snarare teckningen föreställde en äldre kvinna. I tavlans underkant stod det ”Jenny – En sjuttiofemåring”
Jenny porträtterades som en gammal fin dam. Vänliga, gammalvisa ögon, stadig blick, höghalsad blus, fårat, stilfullt ansikte och värdig något förnäm min. Ungefär som Selma Lagerlöf såg ut på de bilder som togs när hon mottog nobelpriset.. Jag minns också att jag tyckte att Jenny -sjuttiofemåringen - på mig gav ett intryck att vara urgammal, tillhörande en annan tidsålder Jag fantiserade om att Jenny mestadels satt i en varm plyschsoffa, drack en stillsam kopp kaffe eller vid högtidliga tillfällen kanske rentav ett glas sherry. Förmodligen betraktade hon den skenande omvärlden med förundran och tillbakahållen skepsis.

Det var otänkbart att föreställa sig att Jenny skulle resa sig upp, spänna på sig skidorna och ge sig ut i backarna på en hisnande slalomtur. Lika omöjlig var tanken, att hon plötsligt skulle klä sig i djärva urringningar och för att med en avancerad kavaljer vid sin sida sväva ut i en hetsig tryckare på ett stimmigt dansgolv.

Dagens sjuttiofemåriga damer ser - så vitt är mig bekant - inte alls ut som Jenny. Enligt fotografier från tidningar som tagit till sin uppgift att bevaka hur s.k. kändisar lever och roar sig förstår jag, att de inte har någonting gemensamt med Jenny. Åldrandet har ändrat karaktär.

Förmodligen räknar sig bara personer som redan fyllt 90 år som åldringar. De som bara är 75 tillhör i mina ögon kategorin barnrumpor. Detta gäller såväl män som kvinnor. I slalombackarna i Åre och Storlien möts personer av snart sagt alla åldrar i de farligaste nedförsluten. Och på dansgolven svävar oftast minst lika många pensionärer som entusiaster av mindre förnäma årgångar

De flesta av oss bär säkert på minnen av oförglömliga lärare och lärarinnor från skoltiden. Även om dessa lärare med nuvarande måttstockar förmodligen inte var särskilt åldersstigna framstår de i våra minnen som mossbelupna.

Det går att förundra sig över varför vi tycker att åldrandet förändrats så kraftigt. Givetvis har det med levnadsvillkorens utveckling att göra. Vi lever bättre och sundare. Vi har råd att ägna oss åt ett friskare liv. Tandläkare gör mästerverk med dem som förr saknade gaddar. Doktorer håller oss i vigör längre. Skönhetsvård kan åstadkomma mirakel. Kosmetiska produkter säljer mer än smör. Motion och gymnastik motverkar gammal spattighet.
Det finns mängder av skäl

Vitalitet och spänst har blivit nästan galna honnörsord. Många vill känna sig unga även om det var längesen dom var det. Nittioåringar gifter sig för att bevisa att hormonerna lever. Kurviga kroppsdelar och utmanande kläder eller brist på kläder anses attraktiva även när så inte är fallet. Sexualiteten har ett större underhållningsvärde i vårt samhälle än den hade under Jennys epok

Gamla vackert fårade ansikten utsätts numera ofta för kraftig sminkbelastning. Bröst opereras i vissa fall för att bli större och mer inbjudande i andra fall för att bli mindre och aptitligare. Det anses finare att vara ung än gammal, trots att det givetvis är finare att vara en ädel gamling än en usel yngling.

Jag började ovanstående betraktelser om skönhet och åldrande med att berätta om min barndoms Jenny. Åldrande och skönhet är könlöst. Det kunde lika väl ha gällt min barndoms Abraham som fått stå som utgångspunkt för mina tankar. Men på Abraham hade vi ingen tavla i mitt hem.

Varför säger vi att det är svinkallt, när det börjar bli frostigt utomhus? Grisar har ingenting med kyla att gör. Tvärtom minns jag som bondgrabb, att det var varmt och gosigt i stiorna där grisarna nöffade. Det är en förolämpning mot alla grisar att prata om svinkallt. Över huvud finns det många andra numera gängse uttryck som kan reta gallfeber på känsliga personer. Ordet ”-skit” användes tyvärr i dagligt tal av många människor för att förstärka de adjektiv de vill få fram. Skitrolig, skitarg, skithungrig, skitbra o.s.v. i all oändlighet. Till och med kommentatorer i TV, som förmodligen erhållit elementär språklig utbildning har svårt att hitta bättre förstärkningar än -skit. Underbart rolig, förtvivlat arg, hungrig till döds, strålande bra låter bättre. I varje fall i mina öron.

Kyla är ett tänjbart begrepp. Egentligen är det bara beväringar som under vintermanövrar övernattat i tält i övre Norrland i vilka eldvakten somnade klockan ett på natten, som har rätt att tala om kyla.
Här i mälarlandskapen har januari bjudit på tveksamma temperaturer. Med tveksamma temperaturer menar jag sådana där det ena sekunden knarrar under fötterna när man går ut och nästa sekund slaskar. Dalmasar och norrlänningar har haft det bättre. Åtminstone dom som gillar om snön ligger djup och som vill använda sig av pjäxor, skidor och sparkstöttingar.

Många av våra europeiska vänner har frusit om armar och ben denna januari. Ryssland förfogar som bekant över mer gas än ryssarna behöver för egen del. Gas från Ryssland transporteras därför i rör till Ukrajna, varifrån en del leds vidare till arton europeiska länder. Albanier, polacker, tjecker och andra har kunnat hålla sig varma under vintermånaderna tack vare den gas som strömmat från Ryssland via Ukrajna. När Ryssland drog åt kranarna till Ukrajna blev det därför kyligt inte bara i husen där utan även i husen i de arton andra sammankopplade länderna. I Bulgarien rapporteras 45 000 hushåll vara utan värme.

Frusna människor runt om i Europa hackar tänder och kräver att kranarna öppnas. Delegationer från EU strålar samman och försöker få den alltid närvarande Putin i Ryssland och president Jusjtjenko jämte premiärminister Tymosjenko i Ukrajna att hålla kranarna öppna. Putin hävdar, att Ukrajna bär skulden, eftersom det landet inte betalat gasräkningarna i tid. Jusjtjenko å sin sida säger sig inte ha råd,. eftersom Ryssland har höjt gaspriserna.alltför kraftigt.

Käbblet fortsätter medan människor fryser. Diplomatiska kontakter förekommer på alla nivåer. Till saken hör att Putin och Jusjtenko inte kan betraktas om särskilt såta vänner. Putin skulle helst se att Ukrajna fick en ny och ryssvänligare ledning.

Justjenko´s trevare att få Ukrajna att närma sig EU och NATO har retat gallfeber på Putin, som helst vill se Ukrajna som tillhörande Ryssland.
Även den politiska temperaturen närmar sig fryspunkten. Det kalla kriget är således rent bokstavligen i full gång

Det är således inte bara i Sverige som vi hoppas, att den nära framtiden skall bjuda på ett behagligare klimat.

Det är inte bara Barack Obama, som övertygande pratar om nödvändigheten att kavla upp skjortärmarna och börja arbeta. För oss alla gäller det att dra åt svångremmarna också. Att minska på konsumtionen så att pengarna räcker till. Priserna stiger i takt med arbetslösheten. Finanskrisen är urskiljningslös. Alla drabbas på ett eller annat sätt.

För inte så särskilt många år sedan försökte företagarna i avtalsrörelsen hålla nere de våldsammaste anspråken på löneförhöjníngar. Nu är det annorlunda. Rejäla löneförhöjningar är det inte ens tal om. Facken tycks var tillfreds om man kan slippa nedskärningar. Feta bonusar kommer att höra till historien. Lika sällsynta som att finna Cuba cigarrer i tobaksbutikerna i New York,

Härom veckan fick SAS anställda i förhandlingar finna sig i att gå med på försämrade villkor. Den krassa verkligheten har hunnit ikapp oss. Vi har att välja mellan att fortsättningsvis vara med i leken eller att låta andra länder och företag med lägre tillverkningskostnader ta över ruljangsen. Maud Olofsson är som bekant näringsminister. Hon har det alldeles särskilt besvärligt, när hon blir ansatt av alla som kräver, att staten har skyldighet att ta hand om alla som blir friställda. Ibland erinrar hon försynt - i den mån hon någonsin är lagd åt det försynta hållet - om att många av de bolag, som nu ber om hjälp gav miljarder i utdelningar för bara några år sedan.

Alliansen presenterar det ena stödpaketet efter det andra för att minska effekterna av finanskrisen alltmedan oppositionen hävdar att bidragspengarna är på tok för snålt tilltagna.
Miljarder hit och miljarder dit. Ingenting tycks räcka.

När all tristess om finanskriser och arbetslöshet blir alltför deprimerande gäller det att söka sig andra domäner, där det går att finna gnuttor av samförstånd.

Någon gång under våren skall det vara möjligt för personer av samma kön att gifta sig. I stället för ”att gifta sig” höll jag på att skriva ”att bli herre och fru”. Jag hejdade mig i sista stund från att ramla in i gamla konventioner. Äktenskapslagen har arbetats om. För många har det varit svårt att följa med i de olika turer, som nu lett fram till att samkönade skall kunna förenas i ett äktenskap. Begreppet partnerskap lanserades ett tag som ett alternativ.
Om jag förstått saken rätt kommer den nya lagen att stadfästas redan under våren. Även prästerna är med på noterna. I en enkät har 61 % av prästerna förklarat sig införstådda med att kyrkorna skall stå öppna för de människor av samma kön som vill gifta sig i dem. Dock skall de präster, som tycker att denna utveckling är synd och skam ha rätt att avstå från att agera i dylika förrättningar.

Företagsamma bagare har redan meddelat, att de till pingst är beredda att baka tårtor på vilka den gamla marsipanduon bestående av en man och en kvinna bytts ut mot antingen två kvinnor eller två män. Entrepenörena är som vanligt ett steg före de långsamma lagstiftarna.

Det påstås, att vi i Sverige har en utmärkt sjukvård. Så snart vi kommit in på ett sjukhus får vi en utomordentlig vård. Problemet är bara att komma in. Antalet bäddar är begränsat. I sann jämlikhetsanda har någon sjukvårdsorganisatör kommit på att det skulle bli bättre, om alla tilläts komma in på sjuksalarna oavsett kön. Då kunde alla sängar utnyttjas till sista plats. Kvinnor och män skall ligga sida vid sida.
Jämlikheten skall gälla i alla sammanhang. Snart är det bara Grönköping som har en robust karl som chef för polisen, Paulis Bergström. I Stockholm sköter som bekant den skörare Karin Götblad sysslan att hanteras med våldsamma bråkstakare

Vid Strömbron i Stockholm räknade jag idag till 78 svanar och ett oräkneligt antal änder. Det känns härligt att det i alla fall finns fåglar som trotsar såväl gråväder som bistra finanser och fortfarande simmar runt bland isflaken.

Efter många turer har de röd-gröna d.v.s. sossarna, miljö- och vänsterpartisterna samsats. Sossarnas Mona Sahlin hade länge svårt att dra jämt med vänsterns Lars Ohly. Därför prövade hon under en kort period på att utesluta honom från ett tidigare planerat samarbete. Hon förklarade sig nöjd sig med att leva sida vid sida med miljöpartiets båda språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Mona Sahlin tyckte uppenbarligen att Ohly mest ställde till besvär. Därför ville hon inte ha honom med i båten. Då gav många gammelsossar med tidigare djupa kärleksförhållanden till vänstern hals. Mona Sahlin, som inte kan beskyllas för att vara politiskt lomhörd, förstod omedelbart, att petningen av Lars Ohly inte höll. När hon fick en sådan knäpp på näsan, bjöd hon blixtsnabbt in Lars Ohly i gänget igen. Att Lars Ohly njöt av den reträtten var inte att undra på. Den finns belagd på många foton föreställande en skadeglatt leende vänsterledare.

Tillsammans kommer de nu återförenade tre partierna att utmana den sittande alliansen om regeringsmakten, när det under nästa år nalkas nyval. Vad den rödgröna koalitionen kommer att kalla sig för lär vi få veta, när de kommit överens på den punkten. Med tanke på att de haft svårt att komma överens på alla andra punkter får vi sannolikt ge oss till tåls i namnfrågan någon tid till.

Med tanke på att de har så gott som diametrala åsikter på ett antal väsentliga områden är det egentligen en mirakulös prestation med tvekan värd att applådera, att de slutligen fastnat för att vilja samarbete i en regering.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tyckte ursprungligen att EU var pest. De ansåg, att miljöpartiet skulle arbeta för att Sverige skulle dra sig ur EU. När de kom till insikt om, att den inställningen skulle förhindra ett samarbete med sossarna, böt de fot. Istället lyckades de få miljöpartiet att tycka, att EU trots allt var en organisation väl värd att tillhöra.

Lars Ohly och hans parti har så vitt bekant är ännu ej kommit till samma inställning beträffande nyttan för Sverige att tillhöra en europeisk union. Han är i princip avogt inställd till allt som kommer från Bryssel.

En fråga som debatterats sedan Fälldins dagar är energipolitiken. Alla inser, att det skulle bli nattsvart i landet och att många industrier skulle stanna om alla kärnkraftverk stängdes. Därför är alla sansade bedömare på det klara med att någon omedelbar eller nära förestående avstängning av kärnkraften skulle vara katastrofal. Inom alliansen har även centern med Maud Olofsson i spetsen anammat varsamhet i fråga om avveckling.

Våra kärnkraftverk börjar bli gamla. Även om de som nu sker successivt moderniseras och förbättras kommer de inte att producera el för alltid. Någonting måste således göras för att trygga vårt framtida energibehov.

Entusiasterna inom miljöpartiet tar avstånd från varje tanke på att bygga nya kärnkraftverk.
Vind och vatten och andra naturkrafter vill säkerligen inte bara miljövänner sätta sitt hopp till. Tyvärr lär det dock förhålla sig på det sättet, att vårt behov av energi inte skulle täckas även om det byggdes vindkraftverk med några hundra meters lucka på rad runt hela svenska kusten.

Ovan har jag endast snuddat vid två väsentliga frågor - Sveriges förhållande till EU och energipolitiken - där det rödgröna gänget redan har redovisat att de sinsemellan har helt olika eller snarare diametralt motsatta åsikter.
Om kvartetten Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly slutligen lyckas presentera en av dem alla gemensamt omfattat regeringsförslag torde den bravaden betyda att politik är det omöjligas konst

Risgrynskastandet på brudpar utanför kyrkorna kommer att ta slut

Bröllop förbinder många med fest, romantik, dans och hurrarop. Andra med fänrikar och skyldrade gevär, Seglora kyrka och långa klänningar.
På den tiden svenskarnas konsumtion av spritdrycker bestämdes av motboken spelade bröllop en särskilt viktig roll. Då tilläts extra tilldelning vid såväl begravning, femtioårskalas som bröllop. Den som av myndigheterna till vardags icke fick dricka mer än en liter per månad fick som uppmuntran eller belöning en extra liter i tilldelning, när han fyllde femtio, höll bröllop för sin dotter eller begravdes. Grånade personer minns än herr Bratt som gav namn åt Brattsystemet. Han var ingen dumming han! Han visste och tog hänsyn till när folk behövde litet extra att dricka.
I gårdarna på Närkesslätten sköt de mer besuttna bönderna av fyrverkerier eller brände av några dynamitpatroner, när det dukades till bröllop för någon i granntrakten. Andra mindre försigkomna nöjde sig med luftgevär eller smällare inköpta på järnhandeln.. Huvudsaken var att det smällde. När bröllopsmiddagarna var avätna inne i kåkarna samlades traktens folk och ropade: ”Brudparet Ut!”. Nyfikna ville alla titta på brudparet när de ropades ut på förstutrappan och konstatera hur grann den nyondulerade bruden var i sin vita klänning, som alla visste att fröken Karlsson sytt.

Nu kommer det förmodligen att ta slut på risgrynskastandet på kyrkogångarna. Kyrkorna och andra religiösa samfund skall fråntas rätten att viga folk. Det framhåller RFSU genom sin generalsekreterare Åsa Regnér. Om hon får sin vilja igenom kommer det inte att finnas några brudpar att kasta risgryn på. Åtminstone inte på kyrkogångarna.

Det finns givetvis djupare bevekelsegrunder än risgrynskastande bakom RFSU:s förbud mot kyrkliga bröllop. Över huvud taget är hela äktenskapsbalken föremål för översyn. Nuförtiden finns det inte bara en kraftkarl som Gösta i Fridhem som vill gifta sig med en fager liten tös som Karin i Rosenlund. Gamla konventioner existerar ej längre. Moderna människor känner sig friare. Knut i Torpa vill kanske knyta hymens band med Fridolf i Läggesta. Lika väl som söta Karin föredrar att leva ihop med någon som heter Maja. Allt detta har även lagstiftarna kommit underfund med. Därför har man instiftat en särskild lag om partnerskap. Den lagen gäller givetvis inte endast samkönade personer utan alla som motsätter sig äktenskapets förpliktelser . Under år 2007 ingick 650 personer i partnerskap medan 47 898 ingick äktenskap.

Enligt många som följer de lagförändringar som varit under utarbetande är det troligt att regeringen kommer att förorda den utredning som förra året föreslog att alla oavsett kön skall ha rätt att gifta sig.

En del trilska präster har emellertid vägrat att i kyrkan låta samkönade förenas i partnerskap. Om kyrkan har rätt att vägra vissa människor rätten att sammanföras bara därför att de älskar en människa av samma kön har kyrkan uppträtt diskriminerande och bör fråntas sin rätt att viga. Så menar RFSU.

Självklart strider många människor med ett otal allvarliga överväganden och samvetsbryderier kring de frågor som har med samlevnad att göra. Sådant skall man aldrig raljera om. Dock kan man ej komma ifrån att även seriösa frågor ibland får humoristiska konsekvenser

Som jag i denna tidning konstaterat otaliga gånger pågår inte minst i Sverige en ständig förändring av det mesta. För den som ännu ej lagt märke till saken har jag nöjet att meddela
att den extra tilldelningen av sprit vid bröllop försvann för decennier sedan. Nu får som bekant de flesta köpa allt de önskar oavsett högtidsdagar

Medan jag skriver dessa rader lyssnar jag med ett öra på radion. Det råkar vara söndag och klockan är elva. Därför kommer radioutsändningen från Storkyrkan i Stockholm. Biskop Caroline Krook håller högmässa. I år är det femtio år sedan kyrkan tillät kvinnor att prästvigas. Som många erinrar sig väckte det beslutet - om uttrycket tillåtes - ett Herrans liv. En del biskopar drabbades vid beslutet om att kvinnor skulle prästvigas av hjärtsvikt. Insikten om världens snara undergång blev dem för tung. Andra människor nöjde sig med att i protest lämna svenska kyrkan.
Men detta var som sagt ett halvt sekel sedan. Nu predikar ettusenfemhundra kvinnor i de svenska kyrkorna. Andelen kvinnor i kyrkan lär öka. 70% av dem som idag studerar till präst tillhör vad som otidsenligt nog benämnes det svaga könet. Den som lever om femtio år kommer kanske att betrakta det som en lika stor raritet att se en mansperson i predikostolen som att hitta en stolt fjällskivling i svampskogen.

Att vandra runt i Gamla Stan bjuder på många intressanta iakttagelser. Gatorna och gränderna har ofta fantasieggande namn. I de flesta städer har gatorna intetsägande namn. Namnet Storgatan till exempel säger ingenting mer än att gatan är stor. Från Amerika minns jag, att de flesta städer där har en Elm Street. Kanske det växte almar där en gång. Mer fascinerande är namnet ej Gamla Stan däremot bjuder på gatunamn som kittlar nyfikenheten. Ofta möter man namn på länge sedan flydda yrken. Vintappargränd och Yxsmedsgränd kan ingen någorlunda nyfiken människa gå förbi utan att stanna upp och tänka till. Var dessa platser verkligen ställen där vintapparna höll till eller en gränd där de bästa smederna av yxor var verksamma.
Många av de gamla gränderna minner oss också om yrken och system som ej längre existerar.

Till Skomakaregränd gick en gång på tiden stockholmarna, när de ville få sina skor halvsulade. Där satt nämligen skomakarna och pliggade. På Skräddargränd kunde man få sin gåbortkostym uppsydd. På Torgdragargtan bodde karlar med muskulösa överarmar, som på sina kärror drog upp produkter från hamnen vid Kornhamnstorg till Järntortget och andra platser där kommersen ägde rum.

Flera av de yrken, som givit namn åt gränderna, existerar knappast längre. Några torgdragare har jag inte sett till på decennier om ens någonsin. Skomakarna är om inte utdöda så i varje fall sällsynta. Skor köps och slängs. Den moderna människan halvsular sällan. Några vintappare behövs ej längre, när systemet saluför lådviner.
En gränd, som jag länge funderade över, bär namnet Bedoirgränd. Eftersom jag inte kunde härleda ordet Bedoir, inbillade jag mig, att det var fråga om en felstavning av Budoir.
Jag trodde därför, att någon skön dam en gång hade haft sin syndiga budoir på denna gränd. Efter viss forskning fick jag dock klart för mig att namnet förmodligen härrör från en en brukspatron med namnet Bedoir. Min nyfikenhet kring Bedoirgastan har därefter på sistone svalnat. Brukspatrroner i all ära men de är sällan lika fantasieggande att tänka på som fala damer.

Medge, att det väcker fler känslor om saker och ting i vår omgivning ges namn som stimulerar och som vi förbinder med någonting positivt. Könlösa namn är mestadels trista. I Kungstädgården står ett antal soffor utplacerade. Berömda konstnärer av skiftande slag har ihågkommits och fått en soffa uppkallad efter sig. Man kan sätta sig ner ett slag i soffan som heter Jussi Björling eller Åke Söderblom. Vilandet når en annan dimension, när man slår sig ner hos Jussi eller Åke än om bänken är namnlös. Häromdan, när jag vilade ut efter att ha gått runt bland gränderna med målande namn i Gamla Stan slog jag mig ner i soffan hos Carl Gustv Lindstedt.

Det finns njutningar av skilda slag. Gud ske lov.

I år har regeringen regerat sig fram till halvtid. Valet gav alliansen rätt att sitta vid makten i åtta år. Fyra år har redan gått. Fyra återstår. Därför har vi hunnit till halvlek.Då är det dags för kräftskiva. Halva loppet är kört. Alliansen avhöll sin kräftskiva med stil på Harpsunds slott. Häckarna var klippta, sandgångarna nykrattade och rabatterna välansade.

På Harpsund rensade den forne ägaren – och bruksdisponenten Wijkander – en gång kräft- klor och sölade ner sig med läckra kräftstjärtar, innan han donerade stället till landets dåvarande statsminister, Tage Erlander. Mycket har hänt sedan dess. Som den minnesgode erinrar sig bjöd Tage Erlander en gång chevalereskt sin gäst Nikita Chrustjev på en roddtur i ekan i Harpsundssjön.

Nu är det alltså dags för ministären Reinfeldt att söla ner sig bland klor och stjärtar i den vackra sörmlandsmiljön.. Precis som på andra glada fester samlas deltagarna för fotografi på stora trappan i samband med kalaset. Det blir mestadels en uppfriskande bild. Normalt samlas ju vår överhet under stelare former. I plenisalar och vid officiell invigningar passar det sig inte att se alltför full i skratt ut. Några formaliteter av det slaget rådde icke på kräftkalas på Harpsund

Av närvarande manliga statsråd fann jag inte många som hade funnit det nödvändigt att taga med sig slips till kalaset. De flesta log och tycktes se fram mot en glad kväll. Till och med Beatrice Ask, vår justitieminister, som på fotografier ofta ser lika grymt bekymrad ut som om hon vore på väg mot en ledsam begravning, visade på Harpsundstrappan upp ett uppfriskande leende. Carl Bildt såg som alltid eftertänksamt road ut. Jordbruksminister Eskil Erlandsson trivdes uppenbart i närheten av böljande råg- och vetefält

”De mörka molnen som hängt över världsekonomin har tätnat under sommaren” sa finansminister Anders Borg, när han klargjorde förutsättningarna för de budgetförhandlingar som ägde rum på Harpsund. Detta dystra meddelande hindrade honom ej att se ut som en glad speleman. Han gjorde ytterligare pessimistiska prognoser. Arbetslösheten som redan nu uppgår till oönskade 6.0% beräknas stiga till 6.4% nästa år. Tillväxten i ekonomin som redan sjunkit till 1,5 % i år kommer att fortsätta ner mot 1.3 % nästa år.

Vad som säkert bidrar till att finansministern ej ser alltför dystert på tillvaron är, att staten har samlat gott om pengar i kistorna. Anders Borg anser, att det finns ett reformutrymme på 30 miljarder att mildra effekterna av en depression i världsekonomin. Finansministen menar, att en del av det utrymmet bör gå till skattesänkningar. I motsats till politikerna i vänsterblocket fortsätter alltså alliansen att tro på, att det skall löna sig att hålla skatterna nere och därigenom få människor att inse, att det lönar sig att arbeta.
Bidragstänkandets anhängare samlar inte många applåder hos Anders Borg

Det måste tillstås att alliansen har under sin tid vid makten gjort en del fadäser. Oövertänkta utnämningar och ofullständigt utarbetade förändringar har förekommit. Den uppflammande debatten i FRA frågan hade säkerligen kunnat undvikas om större samspel och jämkande ägt rum innan förslaget lanserades

Däremot har alliansen enligt min åsikt vidtagit mängder av åtgärder värda starka applåder (exempel finns inom områdena skatter, privatiseringar, utbildningen)
Den för mig helt avgörande frågan inför nästa val om fyra år
blir därför, om man tror på den av alliansen inslagna vägen eller om man önskar en återgång till ett bidragssamhälle.

Som avslutning kan jag inte avhålla mig från att meddela, att i Nikkaluokta var det trots allt plusgrader i går och att solen gick inte ner i Stockholm förrän 20,16