Viidát
Viidát means width or vast open expanses. And to me the Sami culture means just that: something vast, something that expands. Sometimes I think I know everything about what’s Swedish. One somehow controls it. It’s convenient, it’s well known. But then there’s the Sami. It expands what’s Swedish. The Sami makes everything Swedish so much more exciting. Our Swedishness opens up and remains opened.
The Sami Nation's flag will be flying at Uppsala University this year The Sami flag will fly in Uppsala

When it comes to Sami poetry, I often return to the lyrics of two people. One is pastor Anders Fjellner, Tegnér and Almqvist’s contemporary, and a Sami himself. The other is Paulus Utsi, who with his careful poems carved out feelings by brook and cot. In Fjellner and Utsis’ footsteps is “Viidát – divtatt Sámis” (Podium, Stockholm), a collection of poetry. In this book, the text is laid out with the Sami text first, upon which follows the Standard Swedish translation. The Swedish name of the book is “Vidd-dikter från Sápmi”. The Sami language, like Swedish, is manifold. I read in the preface that it has at least four dialects and five different spelling variations.
There are four poets in the book: Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio, Thomas Marainen, and Simon Marainen. They yoik their poems. Mixing events and feelings, they create an entity in short phrases. Harsh memories surface amidst the merry spirit of the community.

ADVERTISEMENT

The Sami school
Forces us to grow up
Like orphans
Insecure
To become
Poor in language
In between languages

That’s the beginning of Rose-Marie Huuva’s long introductory yoik. Together with Inghilda Tapio, she creates a cartoon strip about Sami history. A real yoik has the same energy as a really good comic book. It’s an easy form to relate to, the yoik, as it describes difficult events in a straight forward manner with few words. The reader is pulled in. For every comic book lover this is mighty poetry.

The last two yoiks are written by Thomas and Simon Marainen. Unfortunately I can only read the book in the Swedish translation, but I still feel that I can see a relationship between with these yoiks and the poems of Paulus Utsis. Their way of writing is deeply founded in what’s universally human, but with an added movement of elegance. With a few words you sense the depth. Simon Marainen’s finishing yoik is a powerful love poem. His work should be translated into many languages, not just Swedish. It could be that more than the Swedishness needs to be expanded by the Sami. Viidát.

Mikael Mogren

På svenska -
Samernas nationaldag firas sedan 1992 den 6 februari. Då firas minnet av den första samiska kongressen som ägde rum denna dag år 1917 i Trondheim. Beslutet om samernas nationaldag fattades på den 15:e samiska konferensen i Helsingfors.

Viidát – Det är samernas nationaldag.

Viidát betyder vidd. För mig innebär den samiska kulturen just vidgning. Jag kan få för mig att jag vet det mesta om svenskheten. Man liksom kontrollerar den. Det känns bekvämt, bekant på något vis. Men så finns det samiska. Det vidgar det svenska. Det samiska gör det spännande med svenskhet. Svenskheten öppnas och förblir vidgad.

När det gäller samisk poesi återvänder jag gärna till två personers texter. Den ene är kyrkoherden Anders Fjellner, Tegnérs och Almqvists samtida, själv same. Den andre är Paulus Utsi som med sina lågmälda poem täljde fram känslor vid bäck och kåta. I Fjellners och Utsis efterföljd står diktsamlingen Viidát – divtatt Sámis (Podium, Stockholm). I boken är texten uppställd så att den samiska kommer först och därefter översättningen till rikssvenska. På svenska heter boken Vidd-dikter från Sápmi. Liksom svenskan är samiskan mångfaldig. I förordet lär jag mig att den har minst fyra olika dialekter och fem skilda regelverk för stavning (ortografier).

Det är fyra diktare i boken: Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio, Thomas Marainen och Simon Marainen. De jojkar fram poesi. De blandar händelser och stämningar och skapar en helhet i korta satser. Mitt i det mjuka och glada i gemenskapen kring arbetet, dyker hårda minnen upp.

Nomadskolan
tvingar oss att växa upp
föräldralösa
otrygga
bli
språkfattiga
mellan språken

Så skriver Rose-Marie Huuva i sin långa inledande jojk. Tillsammans med Inghilda Tapio bildar den ett seriemagasin om samernas historia. En äkta jojk har energi som en bra serietidning. Formen är lätt att ta till sig, jojken beskriver svåra händelser rakt och knappordigt. Man dras liksom med. För varje serieälskare är detta mäktig poesi.

Bokens två avslutande jojkar är skrivna av Thomas Marainen och Simon Marainen. Tyvärr kan jag bara läsa boken i svensk översättning, men jag tycker ändå att jag kan urskilja ett släktskap mellan dem och Paulus Utsis översättningar till svenska. Deras sätt att skriva är djupt grundat i det allmänmänskliga, men antydande genom en slags elegant kringgående rörelse. Några ord, och man anar djupet. Simon Marainens avslutande jojk är en stor kärleksdikt. Hoppas han blir en poet som översätts till fler språk än svenska. Det kan vara att mer än svenskheten behöver vidgas av det samiska. Viidát.

Mikael Mogren