|
Gammalt och nytt
Medan jag skriver dessa rader lyssnar jag med ett öra på radion. Det råkar vara söndag och klockan är elva. Därför kommer radioutsändningen från Storkyrkan i Stockholm. Biskop Caroline Krook håller högmässa. I år är det femtio år sedan kyrkan tillät kvinnor att prästvigas. Som många erinrar sig väckte det beslutet - om uttrycket tillåtes - ett Herrans liv. En del biskopar drabbades vid beslutet om att kvinnor skulle prästvigas av hjärtsvikt. Insikten om världens snara undergång blev dem för tung. Andra människor nöjde sig med att i protest lämna svenska kyrkan.
Men detta var som sagt ett halvt sekel sedan. Nu predikar ettusenfemhundra kvinnor i de svenska kyrkorna. Andelen kvinnor i kyrkan lär öka. 70% av dem som idag studerar till präst tillhör vad som otidsenligt nog benämnes det svaga könet. Den som lever om femtio år kommer kanske att betrakta det som en lika stor raritet att se en mansperson i predikostolen som att hitta en stolt fjällskivling i svampskogen.
Att vandra runt i Gamla Stan bjuder på många intressanta iakttagelser. Gatorna och gränderna har ofta fantasieggande namn. I de flesta städer har gatorna intetsägande namn. Namnet Storgatan till exempel säger ingenting mer än att gatan är stor. Från Amerika minns jag, att de flesta städer där har en Elm Street. Kanske det växte almar där en gång. Mer fascinerande är namnet ej Gamla Stan däremot bjuder på gatunamn som kittlar nyfikenheten. Ofta möter man namn på länge sedan flydda yrken. Vintappargränd och Yxsmedsgränd kan ingen någorlunda nyfiken människa gå förbi utan att stanna upp och tänka till. Var dessa platser verkligen ställen där vintapparna höll till eller en gränd där de bästa smederna av yxor var verksamma.
Många av de gamla gränderna minner oss också om yrken och system som ej längre existerar.
Till Skomakaregränd gick en gång på tiden stockholmarna, när de ville få sina skor halvsulade. Där satt nämligen skomakarna och pliggade. På Skräddargränd kunde man få sin gåbortkostym uppsydd. På Torgdragargtan bodde karlar med muskulösa överarmar, som på sina kärror drog upp produkter från hamnen vid Kornhamnstorg till Järntortget och andra platser där kommersen ägde rum.
Flera av de yrken, som givit namn åt gränderna, existerar knappast längre. Några torgdragare har jag inte sett till på decennier om ens någonsin. Skomakarna är om inte utdöda så i varje fall sällsynta. Skor köps och slängs. Den moderna människan halvsular sällan. Några vintappare behövs ej längre, när systemet saluför lådviner.
En gränd, som jag länge funderade över, bär namnet Bedoirgränd. Eftersom jag inte kunde härleda ordet Bedoir, inbillade jag mig, att det var fråga om en felstavning av Budoir.
Jag trodde därför, att någon skön dam en gång hade haft sin syndiga budoir på denna gränd. Efter viss forskning fick jag dock klart för mig att namnet förmodligen härrör från en en brukspatron med namnet Bedoir. Min nyfikenhet kring Bedoirgastan har därefter på sistone svalnat. Brukspatrroner i all ära men de är sällan lika fantasieggande att tänka på som fala damer.
Medge, att det väcker fler känslor om saker och ting i vår omgivning ges namn som stimulerar och som vi förbinder med någonting positivt. Könlösa namn är mestadels trista. I Kungstädgården står ett antal soffor utplacerade. Berömda konstnärer av skiftande slag har ihågkommits och fått en soffa uppkallad efter sig. Man kan sätta sig ner ett slag i soffan som heter Jussi Björling eller Åke Söderblom. Vilandet når en annan dimension, när man slår sig ner hos Jussi eller Åke än om bänken är namnlös. Häromdan, när jag vilade ut efter att ha gått runt bland gränderna med målande namn i Gamla Stan slog jag mig ner i soffan hos Carl Gustv Lindstedt.
Det finns njutningar av skilda slag. Gud ske lov.
|
Olle Wijkström
Olle Wijkström delar med sig av ögonblick, porträtt och lärdomar från ett fortsatt brokigt liv numera i Stockholm. Han var i tio år VD på Svensk-Amerikanska Handelskammaren i New York, medgrundare av paraplyorganisationen SACC USA och skriver krönika på svenska i varje utgåva av Nordstjernan. |
