|
Automation och arbetslöshet
Kanske det ännu finns folk som minns rakstugor. Numera rakar sig folk hemma i badrummet. Eller nästan var som helst för den delen. Det finns, som det nästan känns löjligt att berätta om, små elektriska apparater som surrande klarar av all rakning. Så var det inte på rakstugornas tid. Även i Askersund fanns det en rakstuga. Dit gick såväl borgmästarn som rektorn. De tyckte förmodligen det var skönt att slippa skära sig hemma med den sylvassa rakkniven. Det var på alla vis behändigare och skönare att slå sig ner i rakstugan och låta barberare Lundkvist i rakstugan elegant svinga rakkniven. Utan att skråmor uppstod. Jag minns, eftersom jag och andra snorungar fann ett nöje i att genom fönstret till rakstugan bevittna, när barberaren tvålade in sina kunder. Han tog därefter ett stadigt tag i näsan på kunden. Det gällde att knipa till ordentligt över nästippen så att kunden låg stilla med ansiktet under rakningen. Särskilt roligt tyckte vi det var, när rektorn blev tilltvålad och utsattes fö näsgreppet i Lundkvists händer
Det är minsann inte bara barberare med rakknivar som försvunnit. Flera av mina kvinnliga kamrater i realskolan drömde om att bli telegrafkommisarier. Telegrafkommisarie kunde den bli som fick jobb på stadens telegrafkontor. På den tiden ringde man upp telegrafen och anhöll om att bli kopplad till det telefonnummer man önskade. Hela den här proceduren är naturligtvis nästan ofattbar för dagens telefonerare. Nu går allting automatiskt. Några mellanhänder med kvinnliga kopplare behövs ej. Det går smidigare och snabbare utan mänsklig hjälp.
När jag långt senare började min förta anställning på ett försäkringsbolag fick jag klart för mig, att den största gruppen av femininer på företaget var stanserskorna. Stanserskor var mestadels unga damer, som stansade hål i hålkort. Några stanserskor behövs inte längre i vår mer avancerade dataålder. Det är dyrt med människokraft. Automatiken tar hand om de ledsammaste jobben
De flesta av oss som försöker ringa till exempel Telia eller andra företag med massor av kunder besvaras ofta av följande harang: ”Tack för att du ringer oss. Alla våra handläggare är för tillfället upptagna. Eftersom du som kund betyder mycket för oss, ber vi dig vänta kvar i telefonen. Din väntetid beräknas till arton minuter!”
Dylika meddelanden beror givetvis på att det företag vi ringt upp inte tycker sig ha råd att anställa tillräckligt många handläggare för att kunna svara på bumsen. De lägger över kostnaden att vänta på den uppringande, trots att hon eller han kanske inte heller har tid och därmed råd att vänta.
Som vi alla vet råder stor arbetslöshet på de flesta håll. Så gott som alla länder har en arbetslöshet på omkring 8 % eller mer. Att vara arbetslös innebär inte bara, att man ej tjänar pengar till livets nödtorft – mat och husrum. Många arbetslösa hamnar dessutom i håglöshet och mentala problem. En del t.o.m. i kriminalitet och missbruk.
Det mesta av alla uppfinningar och med dem följande möjligheter att överföra tidigare tunga, slitsamma och enahanda arbeten till maskiner är givetvis någonting att glädjas över. Den strålande utveckling många haft på senare tid på så gott som alla områden har kunnat uppnås tack vare ständig automatisering.
När nu detta blivit sagt som en hyllning till framåtskridandet och automationen, tror jag, att vi framförallt i dessa dagar, då vi också upplever de eländen en tilltagande arbetslöshet ger upphov till, bör iaktta viss vaksamhet. En långt driven automatisering kan också leda till ett omänskligare samhälle,.
När jag för flera år sedan senast besökte Afrika förundrades jag över att se, att gräsmattorna i många parker och utanför hotell hölls klippta för hand av unga svarta med sina fordom använda machetes.
På min fråga varför de inte använde gräsklippningsmaskiner fick jag svaret. ”Vi har alltför stor arbetslöshet för det. De här grabbarna med sina machetes behöver också tjäna en slant.”
Kanske har vi något att lära av Afrika.
|
Olle Wijkström
Olle Wijkström delar med sig av ögonblick, porträtt och lärdomar från ett fortsatt brokigt liv numera i Stockholm. Han var i tio år VD på Svensk-Amerikanska Handelskammaren i New York, medgrundare av paraplyorganisationen SACC USA och skriver krönika på svenska i varje utgåva av Nordstjernan. |
