|
Att sakna sånt som inte behövs längre
Förr i tiden - för minst en mansålder sedan - kunde man köpa en full påse med hundra kolor på hamnkafeét i Askersund för femtio öre. Som den räknekunnige redan räknat ut kostade kolorna ett halvt öre stycket. Det var tider det! När man gör tillbakablickar luras man ofta tro att tillvaron var bättre förr. Efter bara någon sekunds eftertanke förstår man mestadels att så inte var fallet. Ändå ligger det en tjusning i att stundtals försjunka i minnet hu r det var en gång i flydda dar.
Det mesta förändras. Det gäller både priset på kolor och mycket annat. Förr i tiden hade varenda liten stad i landet ett kallbadhus. Kallbadhusen hade ofta en förförisk charm. En avdelning med bassäng för damer med sedesamma baddräkter och en annan med bassäng för herrar iförda sedesamma baddräkter. Nästan alltid åtskilda av ett hopptorn mellan sig. Numera ligger homo sapiens av båda könen utan besvärande plagg att skydda kropparna i en enda röra bredvid varandra på badstränderna. En del människor menar att allt detta är tecken på att utvecklingen gått framåt.
Hur många av oss minns idag den gamla tidens telefonkiosker? De var vackra skapelser i grönt som det stod ”Rikstelefon” i toppen på. Deras tegelröda tak var elegant utformade som kupoler. En av dessa reliker finns fortfarande kvar vid Kornhamnstorg i Gamla Stan, Många gånger fungerade de inte. Det gör inte den som nu finns på Kornhamnstorg heller. Snorungar hade på lek eller ibland på rent djävulstyg dragit ur sladdarna.
Idag har, som vi vet, varenda människa som hunnit fylla fyra år sin egen mobiltelefon. Därför behövs inte längre några gröna telefonkiosker med kupoltak. Men jag saknar dem. Egentligen är det förunderligt att man kan sakna sådant som vi med våra intellekt vet inte längre behövs. Men så fungerar vi människor. Det finns ganska många företeelser vi med våra hjärnor vet har spelat ut sina roller och numera är onödiga. Likafullt saknar vi dem. Tänk efter bara! För mig är de gamla telefonkioskerna en saknad sådan
Uppe i Gamla stan i närheten av det kungliga Slottet och finska kyrkan står en unik skapelse. Jag har inte sett en liknande skapelse någon annanstans. Jag talar nu om en pissoar som av vissa förnäma människor kallas urinoar. Endast en mansperson åt gången ryms i denna skapelse. Varför denna utseendemässigt riktigt snygga skapelse kommit att placeras i närheten av kungens slott kan jag endast spekulera i. Kan det måhända ha att göra med omtanken om att de högvaktssoldater, som värnar vår kungs säkerhet också måste beredas möjlighet att kasta vatten med jämna mellanrum. Det är i så fall behändigt för dem att utnyttja skapelsen i närheten av slottet. Förmodligen finns det helt andra skäl varför den unika kuren står just där
Franklin Forsberg var som många kanske minns USAs ambassadör till Sverige under Roland Reagans presidentskap. Franklin blev som säkerligen också många minns en färgstark ordförande för den svensk-amerikanska handelskammaren Eftersom vi lärde känna varandra mycket väl passade han ibland på att ge mig goda råd.
Av speciella skäl tänker jag ofta på Frank, när jag i mina vandringar genom Gamla Stan råkar passera pissoaren vid slottet. Det råd Frank en gång gav mig löd: ”Olle, When you have reached 70 years of age, never pass a pissoar without using it”.
Mötena med och råden från Frank Forsberg är precis som rikstelefonkioskerna företeelser som jag saknar.
|
Olle Wijkström
Olle Wijkström delar med sig av ögonblick, porträtt och lärdomar från ett fortsatt brokigt liv numera i Stockholm. Han var i tio år VD på Svensk-Amerikanska Handelskammaren i New York, medgrundare av paraplyorganisationen SACC USA och skriver krönika på svenska i varje utgåva av Nordstjernan. |
