|
Politik
Efter många turer har de röd-gröna d.v.s. sossarna, miljö- och vänsterpartisterna samsats. Sossarnas Mona Sahlin hade länge svårt att dra jämt med vänsterns Lars Ohly. Därför prövade hon under en kort period på att utesluta honom från ett tidigare planerat samarbete. Hon förklarade sig nöjd sig med att leva sida vid sida med miljöpartiets båda språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Mona Sahlin tyckte uppenbarligen att Ohly mest ställde till besvär. Därför ville hon inte ha honom med i båten. Då gav många gammelsossar med tidigare djupa kärleksförhållanden till vänstern hals. Mona Sahlin, som inte kan beskyllas för att vara politiskt lomhörd, förstod omedelbart, att petningen av Lars Ohly inte höll. När hon fick en sådan knäpp på näsan, bjöd hon blixtsnabbt in Lars Ohly i gänget igen. Att Lars Ohly njöt av den reträtten var inte att undra på. Den finns belagd på många foton föreställande en skadeglatt leende vänsterledare.
Tillsammans kommer de nu återförenade tre partierna att utmana den sittande alliansen om regeringsmakten, när det under nästa år nalkas nyval. Vad den rödgröna koalitionen kommer att kalla sig för lär vi få veta, när de kommit överens på den punkten. Med tanke på att de haft svårt att komma överens på alla andra punkter får vi sannolikt ge oss till tåls i namnfrågan någon tid till.
Med tanke på att de har så gott som diametrala åsikter på ett antal väsentliga områden är det egentligen en mirakulös prestation med tvekan värd att applådera, att de slutligen fastnat för att vilja samarbete i en regering.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tyckte ursprungligen att EU var pest. De ansåg, att miljöpartiet skulle arbeta för att Sverige skulle dra sig ur EU. När de kom till insikt om, att den inställningen skulle förhindra ett samarbete med sossarna, böt de fot. Istället lyckades de få miljöpartiet att tycka, att EU trots allt var en organisation väl värd att tillhöra.
Lars Ohly och hans parti har så vitt bekant är ännu ej kommit till samma inställning beträffande nyttan för Sverige att tillhöra en europeisk union. Han är i princip avogt inställd till allt som kommer från Bryssel.
En fråga som debatterats sedan Fälldins dagar är energipolitiken. Alla inser, att det skulle bli nattsvart i landet och att många industrier skulle stanna om alla kärnkraftverk stängdes. Därför är alla sansade bedömare på det klara med att någon omedelbar eller nära förestående avstängning av kärnkraften skulle vara katastrofal. Inom alliansen har även centern med Maud Olofsson i spetsen anammat varsamhet i fråga om avveckling.
Våra kärnkraftverk börjar bli gamla. Även om de som nu sker successivt moderniseras och förbättras kommer de inte att producera el för alltid. Någonting måste således göras för att trygga vårt framtida energibehov.
Entusiasterna inom miljöpartiet tar avstånd från varje tanke på att bygga nya kärnkraftverk.
Vind och vatten och andra naturkrafter vill säkerligen inte bara miljövänner sätta sitt hopp till. Tyvärr lär det dock förhålla sig på det sättet, att vårt behov av energi inte skulle täckas även om det byggdes vindkraftverk med några hundra meters lucka på rad runt hela svenska kusten.
Ovan har jag endast snuddat vid två väsentliga frågor - Sveriges förhållande till EU och energipolitiken - där det rödgröna gänget redan har redovisat att de sinsemellan har helt olika eller snarare diametralt motsatta åsikter.
Om kvartetten Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly slutligen lyckas presentera en av dem alla gemensamt omfattat regeringsförslag torde den bravaden betyda att politik är det omöjligas konst
|
Olle Wijkström
Olle Wijkström delar med sig av ögonblick, porträtt och lärdomar från ett fortsatt brokigt liv numera i Stockholm. Han var i tio år VD på Svensk-Amerikanska Handelskammaren i New York, medgrundare av paraplyorganisationen SACC USA och skriver krönika på svenska i varje utgåva av Nordstjernan. |
